Vi har nu att ta ställning till en ny markanvisningspolicy, den är bättre än den tidigare men vi är inte nöjda. Det är viktigt med gemensamt ägda tillgångar i samhället. Genom ett gemensamt ägande ökar demokratin och möjligheten att bygga ett mer solidariskt och rättvist samhälle ökar. Genom att sälja av gemensamma tillgångar, som vår gemensamma mark, ökar istället ojämlikheten och orättvisorna. Privatisering av ägandet är högerpolitik, gemensamt ägande är vänsterpolitik. (more…)

Vänsterpartiet ser med glädje att Malmö nu ska anta ett nytt miljöprogram. Programmet har ambitiösa mål, visar tydligt vad som behöver uppnås inom tidsramen, vad våra medborgare måste göra och det naturen kräver. Målen är kopplade till Parisavtalet, Agenda 2030, de 17 nationella målen och även EU:s Gröna Giv. Vi ser framemot att genom detta program förverkliga den omställning som klimatet och miljön kräver.

Vänsterpartiet har inga problem med målen eller dess indikatorer. Men vi ser problem med att det inte ingår en tydligare handlingsplan, det vill säga programmet går inte in på det praktiska genomförandet. (more…)

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) försöker försvara sitt beslut om en tillväxtkommission. Försvaret är enligt oss klent. Till skillnad från socialdemokrater vet vi vänsterpartister att arbetares intressen tas tillvara genom att formulera en politik för fler jobb och en utökad välfärd – just det som Socialdemokraterna så kapitalt misslyckats med de senaste årtiondena. S-märkt “jobbskapande politik”- har stavats nedskärningar i välfärden, privatiseringar av alltifrån vård, omsorg och skola till arbetsmarknadsinsatser – och nu en tillväxtkommission för att ytterligare ta tillvara näringslivets intressen.  

När kapitalets intressen går före alla andras, där miljoner på miljoner kastas över privata företag som driver mässor eller inkubatorer som “skapar möten” för entreprenörer trots att resultaten visar att de reella resurserna de facto går nästan uteslutande till män – så pratar Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) om att hon driver en politik för arbetares intressen. 

Vi undrar om hon tror på det själv? 

(more…)

 

Argentina är internationellt känt för Mödrarna och Mormödrarna av Plaza de Mayos kamp mot kränkningarna av mänskliga rättigheter som ägde rum under militärdiktaturåren 1976–1983.  Symbolen för denna kamp är, och har alltid varit, Mödrarnas och Mormödrarnas vita huvudduk. Några bär huvudduken med namnet på deras barn som dödades. Andra bär huvudduken med numret 30 000 för att vittna om de trettiotusen ”försvunna”, vänstersympatisörer, fackliga aktiva och medlemmar i väpnade motståndsrörelser. Samtliga, varenda en som kidnappats, torterats och dödats, alla, oavsett politisk hemvist, är Mödrarnas och Mormödrarnas barn.

 

Men denna artikel handlar om en annan huvudduk, nämligen en grön. Den som den feministiska rörelsen burit i alla demonstrationer på senare år, den som det i vitt står ”rätten till fri, säker och grattis abort”. Sedan 2003 och Kvinnors nationella konferens då paraplyorganisationen Nationella nätverket för rätten till fri, grattis och säkert abort skapades har ”La Campaña”, som mobiliseringsprojektet i folkmun benämnts, varit lyckosam i sitt arbete. 2018 var det omöjligt att gå ut på gatorna i Argentinas större städer utan att unga kvinnor och män frågade hur man kunde få ta i den gröna huvudduken.

 

Två sociala rörelser, den första centrerad kring mänskliga rättigheter, den andra feministiskt fokuserad på politisering av kvinnors kroppar, vävdes genom huvudduken symboliskt ihop. Detta var historiskt och la grunden för framtiden. Till och med liberala tidningar i Sverige informerade om den argentinska feministiska rörelsen framgång med abortlagen (https://www.dn.se/varlden/strid-pa-kniven-om-ratt-till-abort-i-argentina/). I dessa tidningar som systematisk desinformerar om utvecklingen i Latinamerika fick man se bilder på Buenos Aires gator i samma stund som senaten röstade för center-vänster regeringens lagförslag om rätten till abort. De eurocentriska och neoliberala medierna gjorde vad de alltid gör när det gäller den Globala syd:  skapar en berättelse där en sympatisk (avpolitiserad) kvinnorörelse konfronterar den konservativa katolska kyrkan, i ett land där abort är tabu. Men den feministiska rörelse som ledde kampen för aborträtten i Argentina var högst politiskt, och marscherar ofta under parollen ”desde abajo y a la izquierda” (från gräsrötterna och till vänster) för att åskådliggöra analysen som ligger till grund för förståelsen av kön och sexualitet. Och lagen gick igenom inom ramen för en center-vänster regeringen.

 

Missförstå mig inte. Argumentet här är inte att feminismen i Argentina är underordnat ett vänsterprojekt. Argument är att feminismen är en av de mest originella former genom vilken ett vänsterprojekt förkroppsligas idag.

 

Bara lite bakgrundsfakta. Abortfråga i Argentina är en fråga om ojämlikhet. Det har varit hur enkelt som helst att få tillgång till utmärkta gynekologer som utför aborter, det bara kostar pengar. Aborträtten handlade inte heller om kvinnors rätt till den egna kroppen, även om detta liberala feministiskt argument också varit närvarande under kampanjen. Det har handlat om folkhälsa.

 

Ytterligare lite bakgrundsfakta. En rad feministisk inspirerade socialpolitiska beslut ägde rum under Cristina Kirchners regeringstid (DN tyckte inte heller om henne). Bland de viktigaste: sexualkunskap infördes i skolundervisning (2006), samkönade par fick rätt att ingå äktenskap (2010); en lag om genusidentitet infördes (2012); och en lag om fackliga rättigheter för arbetare i andras hem stiftades (2013). Som sagt, Dagens Nyheter gillade inte Cristina Kirchner. Den nya Fernandez regeringen fortsätter på den inslagna vägen med fokus på samtal, dialog (kooptering?) med sociala rörelser, bland annat den feministiska.

 

Den feministiska framgången som utmynnade i lagstiftandet av rätten till abort behöver alltså ses i ljuset av ett politiskt projekt i rörelse. Några av de imponerande, vackra, modiga och framgångsrika strategierna bakom detta är följande:

 

1) Transgenerationella genealogier. Även om det bland Mödrarna och Mormödrarna funnits uttalat feministiska medlemmar (som den fantastiska Laura Bonaparte), har en feministisk agenda etablerats i Argentina efter diktaturens fall. Mödrarna och Mormödrarna har på olika sätt stöttat denna utveckling och kamp. När den feministiska rörelsen använder huvudduken som symbol för sitt projekt, skapas en historisk kontinuitet som länkar samman politiska rörelser och dess erfarenheter, men också praktiker. En aspekt här är: det är värt att kämpa. ”Vale la pena luchar”. Mödrarna och Mormödrarna stod i många, många år ensamma i vått och torrt. Feministerna i ”La Campaña” kallades initialt inom vänstern ”småtjejerna med listor”. Styrkta av historiska erfarenheter av att det ofta är ensamt och svårt för dem som kämpar, inte minst för dem som ifrågasätter vad som av de flesta uppfattas som normal, naturlig och rätt, har den feministiska rörelsen i Argentina fortsatt med insikten av att det är värt det.

 

2) Intersektionella dialoger. När mer än en halv miljon människor mobiliserade sig i Buenos Aires den 8 mars 2018 var de smyckade i regnbågens alla färger. Grönt överallt, förstås. Den äldre generationen knöt huvudduken runt halsen eller runt handleden medan de unga hade fäst den på sina ryggsäckar och målat kroppen med glitter. Den gröna färgen var emellertid aldrig ensam. Många bar huvudduken tillsammans med hbtq eller trans*-flaggor, andra med whipalan och ytterligare några tillsammans med röda fanor. Och vissa grupper hade alla, i ett njutbart och revolutionärt kaos.

 

Havet av färger grundas i årtal, årtal, av tråkiga möten, ledsna och besvikna aktivister, ännu fler tråkiga möten, och ännu fler ledsna och besvikna aktivister; tråkiga möte med syfte att skapa en inkluderande och intersektionell feministisk plattform. Detta imponerande skapande av en feministisk koalition har skett i en kontext där högern och de konservativa krafterna argumenterat för att de fattiga vill ha barn, och att feminister bara är priviligierade från storstaden. Dessa har konfronterats med stora och vackra (och ofta) röda banderoller med budskap som ”Slumfeminism. Villa 31. Vi gör också abort”. Den inkluderande och intersektionella feministisk plattformen har inneburit att den nya lagen talar om kvinnor och gravida kroppar, det vill säga utifrån ett erkännande av en trans*feministisk agenda. Och det kära, modiga, lesbiska nätverket ”Socorristas” som hjälpte kvinnor att få tillgång till mitroposol under alla dessa år kramades när beslutet fattades med feministiska aktivister inom hälso- och sjukvården som arbetar för att förändra vårdinstitutionerna inifrån.

 

3) Ett feministiskt politiskt ekonomiskt projekt. ”Desde abajo y a la izquierda”. Den argentinska feministiska rörelse placerar sig mitt i en brokigt vänster där queera anarkister lever sida vid sida med aktivister som förkroppsligar en mer traditionellt vänsterprojekt, och med andra som stark stödjer den center-vänster kirchneristiska agenda. Trots att det rör sig om en brokig skara av människor och grupper står den feministiska rörelsen i opposition mot det nyliberala projektet; för försvaret av land och vatten mot transnationella företag; i solidaritet med urbefolkning; mobiliserad i försvaret av socialpolitiska åtgärder som syftar till att minska ojämlikhet. Med andra ord: Det handlar inte enbart om rätten till abort, det handlar om en feministisk vision grundat i en kritik mot kapitalismen.

 

4) ”Siempre con las putas, nunca con la yuta”. Parollen, som feminister marscherat under går att översätta till något i stil med ”alltid med hororna, aldrig med polisen”. Den tydliggör på vem sida den feministisk rörelsen stått, och premisserna på vilket alliansbyggandet vilat. Parollen sjöngs ofta under de stora mobilisering tillsammans med krav på ”ni una menos”, inte en enda mindre. Kampen mot våldet mot kvinnor har för den breda argentinska feministiska rörelsen tydligt stått i opposition till högerpopulistiska agendor med krav på lag och ordning förstått som strängare straff och fler poliser.

 

Text skriven av Diana Mulinari

Biologisk mångfald är en förutsättning för allt liv på planeten. Men vår överlevnad är hotad. Vi befinner oss nämligen i den sjätte massutrotningen av arter. Förlusten av biologisk mångfald är lika akut som klimatfrågan, men har hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet.  (more…)

Det behövs fler trygghetsboenden i Malmö. Trygghetsboenden är en boendeform för äldre 70+ med en känsla av otrygghet eller ensamhet att finna en ny gemenskap i. Man har sin egen lägenhet, men det finns också gemensamhetsutrymmen. Idag finns det tre trygghetsboenden i Malmö, men bara ett där hyrorna är på en nivå så att alla pensionärer har råd.  (more…)

Vissa ordval blir laddade eftersom de uppfattas som symboler för olika ideologiska perspektiv. Det är därför viktigt att tänka på vilka associationer ett ord ger och vad det säger om den som använder det. Ta till exempel uttrycket att vara ute cykla, det säger nog en del om den lite nedvärderande status som cykeln har fått. Den som eventuellt säger “nu cyklar vi” när när det är dags att sätta igång med något lär knappast framstå som en representant för motormännens riksförbund. När vi säger Parkering eller Parkeringshus så är det nog väldigt få som tänker sig ett ställe i stil det med de som finns i Japan för cyklar, med flera våningar under jorden, man tänker bilar! (more…)

“Supercykelstråk” och “Mobilitetshus” i alla ära (alltså snabba cykelvägar för pendlare och parkeringshus som erbjuder fler resmöjligheter än bilparkering), men vi behöver mer än så för att kunna förflytta oss på ett hållbart sätt i Malmö. Det kräver klimatet av oss! (more…)

Den 21 mars 1960 öppnade polisen eld mot en fredlig demonstration i Sharpville, Sydafrika. Demonstranterna protesterade för första gången öppet mot det apartheidsystem som då rådde i landet. Över 180 människor skadades, 69 dödades, många med skott i ryggen när de försökte fly. Därför har FN beslutat att den 21 mars ska uppmärksammas som den Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Dagen är till för att minnas alla offer som blivit utsatta för rasdiskriminering, och för att påminnas om den pågående kampen mot rasism runt om i världen. 

Kampen fortsätter i Black Lives Matter-rörelsen. I kurdernas kamp i Turkiet. I rapporter om antisemitism, i grundskolefotboll mot rasism, i masterstudenters protester. Kampen fortsätter i skolan, på jobbet, i gräsrotsrörelserna, i parlamenten. I Malmö.

Men vi ser också en växande normalisering av rasism i dagens samhälle. I nästan alla parlamentariska församlingar runt om i landet sitter ett rasistiskt parti vars företrädare inte drar sig för att kalla religioner för “avskyvärda” och “ideologier”. Som om islam, kristendom, buddism eller någon annan religion skulle vara en och samma sak världen över, utövas på samma sätt överallt och driva en typ av politik.Vi ser hur en partiledare i Sverige kallar invandrare för “kulturell, social och ekonomisk belastning” och vill att asylrätten, som borde vara absolut, ska upphöra att existera. I Malmö vill de utreda “svenskfientlighet”. 

Vi visste redan innan de senaste veckornas mer explicita uttalanden från Sverigedemokraternas partitopp att det är såhär de ser på världen. De senaste årens nyliberalism och marknadstänk har dragit isär samhället och skapat enorma klyftor på några få decennier. Det är också i det klimatet som brunhögern kunnat växa sig starkare, med enkla lösningar – och ett vi och ett dom. Bara under det senaste året har vi sett högernationalistiska och ultrakonservativa tendenser utöva sin makt, både här och runt om i hela världen. Hat och hot, baserat på rasistiska och sexualiserade tendenser, gör att många personer som rasifieras, kvinnor och hbtqia+personer inte vågar säga sin mening, backar från debatten eller slutar engagera sig för sin sak. Det är ett direkt hot mot demokratin. 

För oss är det ingen nyhet. Vi har fördömt det sedan dag ett, vi förhandlar aldrig med Sverigedemokrater och vi röstar inte på Sverigedemokratiska förslag. Det som oroar oss är snarare andra partiers förmåga att med ena handen fördöma Åkesson och Jomshofs uttalanden, för att med den andra förhandla regeringsmakt eller förbereda ett styre på kommunal nivå. Moderater och Kristdemokrater har sedan länge slirat på linjen, Ebba Busch säger numera att Kristdemokraterna delar ”grundläggande problemformulering och grundläggande riktning på de stora politiska områdena” med SD. Ulf Kristersson (M) att han är beredd att ingå avtal med SD om regeringsmakten, även om det innebär sverigedemokratiska tjänstemän på regeringskansliet som skulle ge partiet full tillgång till den lagstiftande processen. Sorgligt är att även Liberalerna slutat vara en utpost mot antidemokratiska tendenser, i och med deras besked att de vill ingå i en borgerlig regering med SD. 

Vi i Vänsterpartiet är tydliga med vår hållning. Vi vill ha ett samhälle för alla, fritt från rasism. Rasism sorterar och underordnar människor och därför är rasism ett hinder för rättvisa och jämlikhet.Vi kommer att fortsätta kämpa mot rasism av alla de slag, både den 21 mars och alla andra dagar på året. 

 

Momodou Malcolm Jallow (V), riksdagsledamot

Emma-Lina Johansson (V), kommunalråd Malmö

Maria Dexborg (V), ordförande Vänsterpartiet Malmö