För några dagar sedan briserade nyheten om fyrabarnsfamiljen som saknar bostad och inte får mer än nödstöd av kommunen. De är en familj av många som drabbats av den strukturella hemlösheten, men också av en dum-snål migrationspolitik. Pappa i familjen vet inte vad han ska svara barnen på frågan när de ska gå hem, mamma är helt slut och sonen Erfans 10-årskalas hålls på Skåne stadsmission eftersom han saknar ett hem att hålla det i. Det är ett brutalt reportage, en sorglig bild av vår samtid, men också en konsekvens av den politik som förs. Och just därför går det att förändra. 

Europas murar har rests höga, öppna hjärtan har stängts och Malmö som en gång var hoppets hamn har övergått till att jaga flyktingar ut på gatan. Familjen i DNs reportage saknar uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, men lever inte gömda utan anmäler sig hos gränspolisen som nu inte genomför några tvångsutvisningar av barnfamiljer till Afghanistan. Som så många andra tillhör familjen folkgruppen hazarer som förföljs och riskerar att dö om de återvänder till landet bara en av dem levt i. Därmed lever de i total limbo, utan möjlighet att försörja sig på laglig väg, utan möjlighet att söka bostad då de saknar inkomst, utan möjlighet att leva sina liv, bidra till samhället och skapa trygghet för sin familj.

Är det verkligen så vi ska använda den politiska makten? Genom att skapa parallellsamhällen och tvinga människor till svartarbete, psykisk ohälsa och misär? Var är den grundmurade socialistiska övertygelsen om människors okränkbara värde och att det är vi tillsammans som skapar samhället? 

De senaste åren har civilsamhället i Malmö skrikit sig hesa över utvecklingen – de vittnar om hur nödbistånd villkoras, hur hemlösheten är mycket större än styret vill påstå och hur människor far illa på grund av den bostads-, social- och asylpolitik som råder. Vi ser hur styret försökt trolla bort hemlösheten genom att vägra långsiktiga lösningar för till exempel hemlösa barnfamiljer. Det innebär att barn som växer upp i Malmö tvingas till ständig omprövning av sitt boende och tvingas flytta. Allt i en jakt på de som är socialt utsatta. Vi i Vänsterpartiet vill se ett annat Malmö, ett Malmö som bygger på solidaritet och  medmänsklighet. Där vi tar hand om varandra och ser till att alla barn har ett hem att fira kalas i. 

Socialdemokraterna på riksplan menar att det är de parlamentariska förutsättningarna som tvingar dem till högerpolitik som försämrar för oss alla. I Malmö skyller man på rättspraxis. Här vill inte styret kännas vid att människor far illa av politiken som förs, här skyller man ifrån sig på tjänstepersoner som kan gömmas bakom en dom i en domstol. Men precis som med allt annat i ett demokratiskt samhälle så kan vi välja att besluta någonting annat politiskt, vi kan välja att vara mer generösa än rättspraxis medger. Vi kan se till att varje människa har rätt till ett hem och möjlighet att bygga sig ett bra liv, bidra till samhället och ge sina barn kärlek och trygghet på en fast plats. Allt handlar bara om en sak – politisk vilja!

Emma-Lina Johansson (V), kommunalråd och ersättare i Arbetsmarknads- och socialnämnden