Det är 1 maj, kamrater! Ni minns väl att det började med den fackliga kampen, och kravet på 8 timmars arbetsdag? Idag är det istället 6 timmars arbetsdag vi kräver, ett krav som ju både Vänsterpartiet och Transport står bakom – det är härligt när ens fackförbund och ens parti förenas i en vilja!
Allt är dock inte härligt och underbart här i världen, och det är väl just därför vi sluter upp här på Möllevångstorget idag. För svensk fackföreningsrörelse finns onekligen många utmaningar och mörka moln på himlen. För att nämna några:
- Försämringarna i anställningstryggheten
- Den uppdelning av arbetsmarknaden i ett a- och b-lag, som vi håller på att skapa när vi ger sämre arbetsvillkor för nyanlända invandrare
- Hoten mot konflikträtten; 2007 fick vi Lex Laval, nu är det dags igen
- Det allt mer utarmade Arbetsmiljöverket, och en riksdag där vi har partier som inte ens ställer upp på nollvisionen för dödsfall i arbetslivet
Detta är fyra punkter från en lista som kan göras långt längre. Men jag tänker idag inte prata mer om innebörden i dessa punkter, som i sig är allvarliga hot mot alla som arbetar och kämpar i vårt land. Med bara några få minuter på mig vill jag istället ta upp frågan om vad som gör det möjligt för högern i vårt land att driva igenom sina arbetarfientliga idéer. Hur kan det vara att vi 2019 ställs inför hot som minskad trygghet i anställningen, eller försvagad konflikträtt? Vad gör det möjligt?
En sak! Svensk fackföreningsrörelse är alldeles för svag. Jag säger svag, därför att vi idag organiserar så få av dem som arbetar i våra branscher. Det ser något olika ut i de olika LO-förbunden, men tendensen är gemensam. Allt färre väljer att stå upp för sina egna och kollegornas rättigheter med en så enkel sak som fackligt medlemskap och engagemang. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att fackföreningsrörelsen i Sverige inte har varit så svag sen efter förlusten i storstrejken 1909. Inte sen dess kan jag komma på ett tillfälle att jämföra dagens läge med.
Det, kamrater, är allvarligt, riktigt allvarligt. Det är nämligen på våra arbetsplatser vi vinner de stora segrarna, det är där vi kan ta kampen i skarpt läge, och det är där vi förankrar våra principer om demokrati, rättvisa och jämlikhet. För den som nu tänker att jag rabblar floskler, så vill jag påminna om vad som var regeringen Reinfeldts absolut första beslut att fatta då de tillträdde makten 2006; att chockhöja medlemsavgiften till a-kassan och försämra villkoren för att kunna få ut a-kasseersättning.
De tänkte så här; om avgiften till a-kassan höjs så kommer många att tvingas välja bort sitt medlemskap i facket, för att istället bara vara med i a-kassan. Och om villkoren i a-kassan urholkas, så kommer många att tvingas acceptera arbeten till villkor långt sämre än kollektivavtalens. Om många tvingas lämna facket, så blir facket i slutändan för svagt för att kunna mobilisera för kollektivavtal eller när vi vill genomföra vår politiska agenda.
Precis så tänkte de, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och gänget. Och de hade alldeles rätt! De massavhopp från våra fackförbund som vi såg 2006-2008 har vi inte repat oss ifrån ännu. Istället lyckades de styra om vårt sätt att tänka, och medlemsantalet är fortsatt nedåtgående. Men så vågar de också utmana oss med svagare arbetsrätt och dumpade villkor för invandrare. Där står vi idag! Vi har snart, väldigt snart, nått gränsen för att kunna vara en kraft ute på arbetsplatserna. Jag säger det igen, läget är allvarligt.
Men om nu borgarna har fattat, varför kan inte vi fatta? Dagen till ära vill jag ta chansen, att påminna er alla om värdet av att organisera sig på sin arbetsplats. Jag vet att inte alla här är fackligt aktiva på jobbet, och kanske finns här till och med någon som inte tagit steget att bli facklig medlem.
Jag säger TÄNK OM! Om du tycker att det känns svårt för att ni är en så liten arbetsplats och du inte vill bråka. Ja, då säger jag att bråket skapas av de företag – stora som små – som inte tecknar under kollektivavtal, fackliga rättigheter är nämligen mänskliga rättigheter. Om du säger att du inte vågar engagera dig, för att du är rädd för att förlora jobbet eller bli punktmarkerad av arbetsgivaren, så säger jag att jag förstår dig. Du är inte ensam om den oron. Men fatta mod, för de flesta känner som du och den enda lösningen är att vi håller ihop, att vi står sida vid sida och att vi backar upp varandra.
Samhället förändrar vi med enighet på våra arbetsplatser, genom att vi håller ihop. Det finns inga genvägar, inga segrar är givna, och ingen annan kommer att göra det åt oss. Så fatta mod, kavla upp ärmarna. Låt oss visa dom som inte tycker att arbetare ska ha makt, att när vi solidariskt enar oss så finns det inget som kan knäcka oss!
Nu demonstrerar vi, kamrater!
