Vänsterpartiet står för en välfärd att lita på. Vi gick till val på att utveckla välfärden, anställa fler i vården, skolan, förskolan och äldreomsorgen. Vi ville höja skatten för att trygga den gemensamma ekonomin.

Med detta löfte vände vi oss till väljarna, som svarade med sitt stöd på valdagen. Vänsterpartiet i Malmö växte mer än något annat parti och säkrade en starkare majoritet för de rödgröna i kommunfullmäktige.

Tillsammans med S och MP ingick vi ett samarbete för att göra Malmö till en hel stad där hållbarhet är ledstjärnan. Alla invånare ska kunna lita på att de får rätt hjälp och jämlika och jämställda förutsättningar samtidigt som vi tar ansvar för ekonomin. Detta är grunden i den överenskommelse som våra tre partier har ingått.

Nu bryter S och MP den överenskommelsen genom att kräva generella nedskärningar på minst 100 miljoner kronor. Med ett ultimatum har Vänsterpartiets konstruktiva försök att komma överens stängts ute om vi inte först accepterar nedskärningarna.

I majoriteten har vi länge haft en samsyn om att när priser, löner och antalet invånare ökar så ska tillräckliga resurser tillföras. I denna fråga har S och MP nu svängt. När skolornas hyror ökar kommer pengarna behöva tas från lärarna. Trots fler barn på fritidshemmen kommer det inte finnas pengar att anställa fler pedagoger.

Varför tycker inte S och MP att socialsekreterarna ska få resurser att göra sitt jobb? Hur blir välfärden bättre av att undersköterskorna i hemtjänsten måste springa snabbare? Vem tjänar på att våra barn tvingas in i alltför stora barngrupper med alldeles för få vuxna?

Välfärden i Malmö är strukturellt underfinansierad sedan många år. När vi lyssnar på de olika nämnderna i Malmö så är det precis denna bild som målas upp. Inför budgeten har stadens verksamheter uppskattat att de behöver flera hundra miljoner kronor för att tillgodose den växande stadens behov. Utöver de generella nedskärningarna på 100 miljoner har i princip alla sådana äskanden nollats i förhandlingarna av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Utöver det planerar S och MP att använda satsningar som Vänsterpartiet förhandlat fram med regeringen för att fylla hål istället för att exempelvis minska barngrupperna (som pengarna bland annat är avsedda för).

Vi menar att det handlar om prioriteringar och att gå från ord till handling. Man kan inte samtidigt höja politikerlönerna och säga att det inte finns pengar för skola, vård och omsorg. Man kan inte prata om att minska klassklyftorna om man inte är beredd att satsa på de anställda i välfärden.

Vänsterpartiet vill fortsätta ta ansvar för den rödgröna överenskommelsen och leda Malmö i rätt riktning. Vi vet att budgeten blir bättre med Vänsterpartiet. Att ta ansvar är att se behoven och investera i Malmöborna – i utbildning, arbetsmiljö och omsorg. På så sätt bygger vi en stark stad, både ekonomiskt och mänskligt.

Läs mer:

På vilket sätt har S & MP brutit samarbetet?

Efter valet 2014 där V växte mer än något annat parti i Malmö ingick vi ett samarbete med S & MP som utgick ifrån en gemensam plattform.

Överenskommelsen handlade både om politik och om formen för samarbetet. S & MP har brutit på båda dessa punkter – dels politiskt genom att kräva nedskärningar i välfärden och dels genom att med detta som ultimatum stänga ute V från förhandlingar på lika villkor. S och MP vill nu att vi röstar ja till en nedskärningsbudget som vi inte varit med och förhandlat om.

Vad är det för nedskärningar som S & MP föreslår?

Främst handlar det om två saker. Dels kompenseras inte stadens verksamheter fullt ut för att priser och löner ökar varje år (så kallad pris- och lönekompensation) och dels tas inte tillräcklig hänsyn för att en större andel av malmöborna använder kommunens tjänster. Det betyder att verksamheterna inte får tillräckligt mycket pengar för att både ha kvar alla anställda och betala ökade kostnader, exempelvis löner och hyror som höjs varje år.

Tidigare har vi varit överens om att sådana här kompensationer är självklara, men nu har S och MP svängt och vill därmed göra samma typ av smygnedskärningar som den förra borgerliga regeringen.

Dessutom har verksamheterna runtom i Malmö stad signalerat att de behöver flera hundra miljoner ytterligare för att kunna tillgodose den växande stadens behov.

Vilka drabbas av nedskärningarna?

I det ultimatum som S och MP ställde till Vänsterpartiet ingick generella nedskärningar på minst 100 miljoner kronor. Dessutom uteblir alla satsningar på välfärden.

De som drabbas är alla de barn på förskolor och fritidshem där barngrupperna nu växer utan att det kan anställas mer personal. Det är personalen i de kvinnodominerade yrkena inom vård och omsorg som måste springa snabbare och inte får några nya arbetskamrater trots att det totala vårdbehovet ökar. Det är alla vårdbiträden som blivit lovade ett stopp för delade turer – en satsning som omöjligt kan bli verklighet om man samtidigt ska skära ner.

Det går tvärtemot vad Vänsterpartiets vision för Malmö och tvärtemot den överenskommelse som fanns mellan de tre partierna. Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. Därför är det självklart för oss att ta ansvar för en välfärd som går att lita på.

Vad händer med regeringens satsningar?

Vänsterpartiet är ett oppositionsparti i riksdagen, men har förhandlat fram satsningar på den kommunala välfärden tillsammans med S/MP-regeringen. Det handlar bland annat om satsningar för att minska barngrupperna i förskolan samt pengar till fler anställda inom äldreomsorgen.

I Malmö verkar S och MP främst vilja använda dessa extra pengar till att fylla befintliga hål. I så fall blir det inga satsningar, utan i bästa fall kommer personaltäthet och gruppstorlek att ligga kvar på samma nivå som tidigare år.

Vad är Vänsterpartiets förslag?

Vänsterpartiet vill fortsätta ta ansvar för den rödgröna överenskommelsen och leda Malmö i rätt riktning. Vi vet att Malmös politik blir bättre med Vänsterpartiet. Att ta ansvar är att se behoven och investera i Malmöborna – i utbildning, arbetsmiljö och omsorg. På så sätt bygger vi en stark stad, både ekonomiskt och mänskligt.

Vi menar att välfärden är strukturellt underfinansierad efter åtta år av skattesänkningar. Det leder till ökade såväl sociala som ekonomiska kostnader i form av sjukskrivningar, vårdskador och en skola där varken lärare eller elever tillåts nå sin fulla potential. Vi vill istället satsa på välfärden med fler anställda, bättre arbetsvillkor och mer brukarinflytande. Finansiering ska ske solidariskt genom en höjning av kommunalskatten.

Varför vill ni höja just kommunskatten?

Vi menar att välfärden i Malmö är strukturellt underfinansierad, vilket inte bara försämrar kvaliteten utan också driver upp kostnaderna i form av sjukskrivningar, förhöjd risk för vårdskador och annat. Under åtta år med den förra regeringen sänktes statliga skatter med 140 miljarder – främst för höginkomsttagare och företag – och kostnader flyttades över från stat till kommuner för att täcka upp Anders Borgs budgetunderskott. Vi menar att det är helt nödvändigt att vända den utvecklingen.

I riksdagens driver Vänsterpartiet på för att höja skatter för höginkomsttagare, kapitalägare och bolagsvinster, men S/MP-regeringen verkar ännu inte vara beredda att göra den typen av nödvändiga skattehöjningar. Ute i kommunerna är kommunskatten det bästa verktyget för solidarisk finansiering. För den med låg inkomst innebär vår höjning bara ett fåtal kronor i månaden, medan höginkomsttagare skulle få bidra med några hundralappar extra till Malmös skola, vård och omsorg.

Vill ni riva upp kommunens finansiella mål?

Nej, vi har inte lagt fram något sådant krav. Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver nu detta som sin huvudargumentation i ett försök att med högerns retorik utmåla Vänsterpartiet som oansvariga och slippa prata om nedskärningarna. Sanningen är att S och MP ställde ett ultimatum om 100 miljoner i generella nedskärningar. I detta läge gjorde vi konstruktiva försök och vände på varje sten för att försöka hitta ett sätt för den rödgröna majoriteten att slippa skära ned i välfärdsverksamheter.

Vi föreslog skattehöjning, omprioriteringar, och en omvärdering av budgetmålen, men vi krävde aldrig varken det ena eller det andra. S och MP var dock inte intresserade – de vill skära ned i vad de menar är en för dyr välfärd.

Vad händer nu med det rödgröna samarbetet i Malmö?

Det återstår att se. I kommunvalet 2014 gick Vänsterpartiet fram mer än något annat parti och med förstärkt mandat ingick vi samarbetet med S och MP med en gemensam vision. Vi var överens om att ta långsiktigt ansvar, satsa på sociala investeringar och låta malmöbornas behov avgöra nivån på kommunalskatten.

Vi är beredda att fullfölja den visionen och vi vet att det är bara möjligt med Vänsterpartiet. Vår hand förblir utsträckt till S och MP, men bara så länge de är beredda att respektera den riktning vi stakade ut för ett halvår sedan.

Vad innebär det för Vänsterpartiets fortsatta arbete?

Under de två senaste mandatperioderna har Vänsterpartiet ingått i den rödgröna majoriteten och kunnat åstadkomma många förbättringar inom de områden som vi varit ansvariga för – jämställdhet, kultur, fritid och antidiskriminering. Vi har drivit igenom en lönehöjning för lågbetalda, kvinnodominerade yrken i kommunen. Vi har infört 30 timmars förskola för barn till arbetssökande. Vi har satsat på kulturen med mer gratis kultur för barn, och mycket mer.

För oss handlar makten om just detta – att förändra samhället och att förtjäna väljarnas förtroende. Vi är inte intresserade av makt för maktens skull. Vi ingår bara samarbeten om vi upplever att det kan leda till den förändring vi eftersträvar. Nedskärningar är inte en sådan förändring.

Vi menar också att man inte ska underskatta betydelsen av sociala rörelser och utomparlamentariskt arbete. Det är bara genom massmobilisering och påtryckningar underifrån som verklig förändring kan ske i kommunfullmäktige. Vi är vana vid att arbeta på det sättet och kommer fortsätta delta i det politiska arbetet i Malmös såväl i nämnder och kommunfullmäktige som i den utomparlamentariska kampen.

Vi håller det rödgröna löftet och vill fortsätta ta ansvar för vår överenskommelse, för politiken blir bättre med Vänsterpartiet. Vår hand förblir utsträckt när S och Mp är redo att bedriva vänsterpolitik.

Vad händer med Vänsterpartiets förtroendeuppdrag?

Eftersom vi inte är överens om budgeten så finns det inte heller något majoritetssamarbete – vi menar att detta beror på att Socialdemokraterna och Miljöpartiet brutit vår överenskommelse. Vi förlorar samtliga uppdrag som ordförande och vice ordförande samt representation i bolagen och 7-manna nämnderna. I alla nämnder med 9 ledamöter och uppåt finns vi fortsatt representerade med en ordinarie ledamot och en ersättare. Vi förlorar flera politiska sekreterare vilket innebär att vi behöver minska vår bemanning på kanslierna från sju till fyra personer. Ekonomiskt räknar Vänsterpartiet Malmö med att – utöver tjänsterna – förlora minst 300 000 SEK i partiskatt årligen.

Har du fler frågor?

Om du har några fler frågor kan du kontakta oss via e-post eller telefon eller skriva till oss direkt på Facebook eller Twitter.

Läs mer:

 

När Ship to Gazas nyinköpta fiskebåt ”Marianne” lägger till i Malmö på tisdag 12 maj är Lina Al-Nahar (V), kommunfullmäktigeledamot i Malmö, en av passagerarna. Lina Al-Nahar reser med ”Marianne” på sträckan Helsingborg-Malmö. Väl framme vid Klaffbron kommer Daniel Sestrajcic, riksdagsledamot och ordförande för Vänsterpartiet Malmö hålla tal. Lina Al-Nahar menar att det är en stor ära att få vara en del av Ship to Gaza:

– Båten är mycket mer än symbol för frihet och solidaritet. Båten är ett hopp om framtid för många människor och framförallt barn som lever i krig och förtyck. För mig som är uppväxt i Irak och har varit med om både krig och förtryck, vet behovet och betydelsen av solidaritet som kommer utifrån.

Daniel Sestrajcic har ett långt engagemang för Palestina bakom sig:

– Ship to Gaza visar att man kan förändra världen genom aktivism och praktisk solidaritet. För mig är det viktigt att visa stöd för detta folkrörelseinitiativ. Jag ska bland annat lämna över de pengar som Vänsterpartiet Malmö samlade in under vår 1 maj-insamling som i år var till förmån för Ship to Gaza.

Läs mer:

Hanna Thomés tal vid invigning för utställningar som uppmärksammar Malmö Museum som flyktingförläggning, Det är två utställningar på Malmö Museer och Malmö Konstmuseum som skildrar Malmö Museums tid som flyktingförläggning våren 1945.  Obs! Det talade order gäller!

***

Malmö har en stolt historia, en historia av solidaritet. 1945 när människor flydde nazismens fasor blev Malmö till ett hoppets hamn. Malmö museum som vi nu står på öppnade sina salar för sängplatser.

Det är en historia vi är stolta för, en solidaritet som vi vill minnas och återskapa i dagens Malmö. Därför är utställningen ”Välkommen till Sverige” så oerhört viktig, därför är jag så glad över att få vara här idag tillsammans med er alla som sätter människovärdet högt.

Än idag tvingas många människor fly från krig, förtyck och fattigdom. Många kommer till Malmö. I vår stad talas över 170 olika språk och hela världen möts. Det är det som gör Malmö speciellt, det är det som är styrkan med Malmö och det är det som återigen kan göra oss till hoppets hamn.

Frågan om allas rätt är en ödesfråga för Malmö. Ett hållbart samhälle skapas genom att ge alla människor lika rätt och lika möjligheter. Och här finns stora utmaningar.

I dag lever vi i ett samhälle där rasistiska strukturer cementeras allt mer och vi som politiker har ett stort ansvar att bryta detta.

Därför har vi dragit igång en antirasistisk kraftsamling i våra skolor. Alla barns historia ska synliggöras i skolan och ingen ska behöva utstå rasism.

Därför utbildar vi alla våra chefer om deras ansvar för att motverka diskriminering

Därför har vi antagit landets första strategiska utvecklingsplan mot diskriminering som innebär att alla våra verksamhetar aktivt arbetar för att upptäcka och motverka diskriminering.

Och därför ser vi kulturens värde. 1945 förstod museet att uppdraget är större än att visa konst, uppdraget handlar om alla människors värde.

Här har vi kulturens oerhörda sprängkraft. Kultur handlar om människovärdet, om att skapa mening i en värld där allt ska fortare och allt ska mätas i pengar. Det handlar om ge människor möjlighet till utrymme, till att formulera motstånd mot förtryck.

Malmö är känt för sitt rika kulturliv. Ett kulturliv som är tillgängligt och där det fria kulturlivet ges stort utrymme.

Jag är stolt för det för det är viktigt i en värld som känns mer och mer hotfull. Där vapen exporteras för pengarnas makt samtidigt som murarna byggs högre för att utestänga de människor som tvingas fly från samma vapens kulor.

Det är viktigt att aktivt ta ställning, att göra de röster som tystas hörda. Det museet och Malmö gjorde 1945 var att ta ställning, att gå ut över de vanliga ramarna för att de tyckte att människovärdet står över allt annat.

Den förmågan till solidaritet är ytterst aktuell idag då vi ser en allvarlig samhällsutveckling där rasismen normaliseras alltmer. Vi har också ett akut läge i Europa med en rasistisk flyktingpolitik som skördar tusentals människoliv över Medelhavet.

Det finns mycket solidaritet i dagens Malmö också. När jag är ute på olika demonstrationer och sammankomster mot hatbrott och för solidaritet träffar jag så många malmöbor. Malmöbor från hela världen, olika sexualiteter och könsidentiteter som alla är ute tillsammans för att just hylla människovärdet. För att samfällt säga att kärleken övervinner hatet. Låt oss bygga vidare på det, och låt oss åter bli hoppets hamn. I ordets alla bemärkelser.

s30 Lönesänkarna_boken– Bra gjort, tänkte jag. Bra gjort att dramatisera och popularisera något ekonomer känt till i många år.

Mats Olsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och Vänsterpartist, berättar om när han såg dokumentären Lönesänkarna när den sändes i SVT. Dokumentären sändes våren 2013 och handlar om hur politiker håller tillbaka lönebildningen i Sverige. Löneandelen minskar. Det är lönernas andel i praktisk omsättning, det samlade värdet av produktionen, som går till löntagarna. Detta till förmån för näringslivet, som kan plocka ut större vinst. Men det görs väl av en god anledning? I slutändan kommer alla ändå att tjäna på att lönebildningen hålls tillbaka. Ju mer näringslivet tjänar, desto mer kan de investera och anställa ny personal. Med hög arbetslöshet i Sverige låter det som en ganska bra idé, och även solidariskt. Bör man inte avstå högre lön för att fler människor ska få arbeta? Men det är inte riktigt så enkelt. Ekonomen Lars Calmfors, som har förespråkat detta, förklarar det som om det vore det mest självklara alternativet. Tidningen ETC har i en granskning kommit fram till att Calmfors i snitt en gång per år i 25 år har förespråkat lägre löner.

– Ekonomerna som intervjuas i Lönesänkarna framstår som medskurkar, förutom institutionens egen Lennart Schön, det är jag stolt över, säger Mats Olsson.

– Sedan 1980-talet har det skett en kraftig förskjutning av fördelningen av värdet av det som produceras, från löner till vinster, säger Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, i dokumentären.

Men det är inga konstigheter, tanken har sedan 1980-talet varit att om löneandelen minskar kan näringslivet gå med vinst och kan investera mer. När Alliansen kom till makten var det uppenbart att de tänkte fortsätta på samma spår.

– Det har varit en medveten regeringspolitik, det formulerades redan i första budgetpropositionen, säger Mats Olsson.

– Den populära förklaringen till jobbskatteavdragen är att det får fart på hjulen, det får igång konsumtion. Men det drar samtidigt in konsumtionen. Man drar in på offentlig konsumtion genom omfördelning med hjälp av jobbskatteavdraget. Det har kostat cirka 100 miljarder per år. Inte ens Anders Borg kan hävda att det stimulerar konsumtion.

Mats Olsson berättar om “läckaget”. De som redan har pengar, får mer pengar. Men de spenderar inte. Istället sparar de vad de får eller spenderar pengarna utomlands. Men det stämmer inte överens med teorin som säger att sänkt löneandel ska ge mer utrymme för investeringar, och då skapa mer jobb. Nils Gottfries, som gjorde en utredning åt alliansregeringen, säger i sin rapport att företagen inte tar ut så mycket i vinst om man jämför med löneandelen. Men han får mothugg från både Lennart Schön och Engelbert Stockhammer, professor i nationalekenomi.

– Påståendet är fel, han har använt förlegade data. Löneandelen har förändrats väsentligt, säger Stockhammer i dokumentären.

Eftersom det inte stämmer överens med den teoretiska modell Gottfries använde, har han inte räknat med möjligheten att företag väljer att ta ut större vinster istället för att anställa personal.

– Det är ett exempel på att man antar att världen är som teorin säger snarare än att man undersöker den, säger Lennart Schön.

I dokumentären framhålls det som nyttigt att löneandelen är lägre. Rune Andersson, företagare, påstår att “man kan inte få ett samhälle att fungera med för små inkomstklyftor”.

– Det finns ingen empirisk forskning som styrker det. Farhågan är att samhället inte utvecklas, att det inte lönar sig att utbilda sig och jobba hårt. Det kan vara så att det måste finnas något incitament för att utbilda sig, men det kan också finnas andra incitament, som att man vill ha ett friare och roligare jobb, säger Mats Olsson.

Det finns ett samband mellan ekonomiskt jämlika länder som utvecklas snabbt. I historiska samhällen har man sett att stora löneskillnader har bidragit till att samhället fungerat dåligt. Stora klyftor ger minskad tillit mellan medborgarna.

– Det finns ett klart samband mellan tillit och ekonomisk tillväxt, säger Mats Olsson.

MAts Olsson

Mats Olsson

Det finns en anledning till att det var just England som var först ut i industrialiseringen i slutet på 1700-talet. Eftersom det var ett höglöneland med mer ekonomiskt jämlika löner tjänade många på industrialiseringen. Jämför man med Kina vid samma tid, som länge varit ledande i innovationer, var arbetskraften så billig att man inte behövde gå över till industriell produktion för att det var så få människor som hade inkomster nog att kunna efterfråga det.

Trots vad historien visar, så väljer man ändå att tro på en lägre löneandel som botemedel. I början av 1980-talet fick näringslivet råd att investera till följd av sänkt löneandel, men de gjorde det inte. Och trots sänkta löner försvann jobb i lågkonjunkturen i början av 1990-talet.

Men teorin finns där, och har hållits fast vid ändå. Annie Lööf har propagerat för sänkt lön och säger i dokumentären:

– Det är bättre att människor har ett jobb att gå till, med lite lägre lön, än att inte ha ett jobb alls.

Men facit säger annorlunda. I USA sänktes minimilönerna på 1980-talet. Det skapade en tjänstesektor med mycket låga löner. De kallas för “junk jobs” och kan vara att städa i privata hem eller packa matkassar i butiker. Det är heltidsjobb som inte går att försörja sig på. Det gör att folk blir mer beroende av lån för att överleva. Skuldsättningarna ökar och skapar den bubbla som vi såg brista i USA 2008.

 

Så till den stora frågan: Fungerar det verkligen med sänkt löneandel?

– Nej, svarar Mats Olsson.

Det går inte att svälta sig ur en lågkonjunktur. Enligt keynesianismen, ett begrepp som kommer från ekonomen John Maynard Keynes, är teorin tvärtom mot vad lönesänkarna propagerar. Man ska öka lönerna, stimulera de som är arbetslösa, öka den offentliga konsumtionen. Hans teorier uppkom på 1930-talet under den stora depressionen. Genom räntesänkning och statliga investeringar i infrastruktur skulle man stimulera ekonomin. I en lågkonjunktur ska staten gå minus för att i en högkonjunktur vara mer återhållsam. Keynesianismen var länge ledande inom ekonomisk teori, men på 1980-talet drogs det åt i en mer liberal riktning. Och det gav oss målet om sänkt löneandel.

– Man kan tänka sig att Sverige deltar i ett race mot botten. Man kan vinna kvar industri som annars skulle hamna i låglöneländer, men det är en illusion att Sverige skulle kunna ligga på en så låg lönenivå. Kapitalet kommer alltid hitta ett billigare land att producera i, ingen ekonom med självaktning kan säga att detta är ett race Sverige bör delta i. Man kan inte konkurrera med industrin som går till låglöneländer, säger Mats Olsson.

Sedan 1980-talet har näringslivet och regeringar medvetet sänkt löneandelen. I svensk industri gick löneandelen uppåt under 1900-talet, men sedan 1980-talet har den sjunkit. Runt 2000–2010 låg löneandelen på samma nivå som under första världskriget. Löneandelen har sjunkit, löftet om ökade investeringar och mer jobb infriades inte. Näringslivet har istället plockat ut mer vinst. Så var är vi nu? Vad kan man göra?

– Det krävs facklig kamp och politiska beslut. Istället för skattesänkningar för de som redan har, istället för att dra in pengar från offentliga sektorn ska man satsa pengar i den offentliga sektorn, det ger direkt högre sysselsättning. Hittills med den nya regeringen fortsätter lönesänkarpolitiken, eftersom vi fick en borgerlig budget. Men tack vare att Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste förhandla med Vänsterpartiet, kan vi komma en bra bit på vägen. Det finns hopp, avslutar Mats Olsson.

Text: Malin Håård

Läs mer:

“Bara arbetsgivarna tjänar på låglönekonkurrensen”

Med ena benet i facket och den andra i vänstern

Skattekrisen för den ideella secondhandbranschen som orsakades av Högsta Förvaltningsdomstolens beslut och Skatteverkets nya tolkning av EU:s momsdirektiv är över. Genom en överenskommelse mellan regeringen och Vänsterpartiet som idag presenterades i riksdagens finansutskott kommer den ideella secondhand-verksamheten att kompenseras med 200 miljoner för den moms som de tvingats betala in under 2015. Därmed räddas den sociala hjälpverksamheten för utsatta människor i Sverige som dessa organisationer bedriver. Från 2016 förtydligas lagstiftning som innebär att verksamheten återigen inte behöver betala moms och att branchen och den sociala stödverksamheten som överskottet finansierar kan leva vidare.

Vänsterpartiet Malmös riksdagsledamot Daniel Sestrajcic sitter i skatteutskottet är en av nyckelpersonerna i överenskommelsen. Genom ett kraftfullt agerande i skatteutskottet och en ideell second hand rörelse som har satt press på regeringen har frågan nu nått en lösning:

– Jag är nöjd med att Vänsterpartiet varit den drivande kraften att skapat regler som gör att den ideella secondhand-branschen och de verksamheter som överskottet finansierar kan leva vidare och utvecklas istället för att avvecklas. Det har tagit för lång tid för regeringen att kliva ner från åskådarläktaren – men jag är glad att regeringen bytt fot och nu tillsammans med oss nått fram till såväl en kortsiktig som en långsiktig hållbar lösning.

Allra viktigast är att den ideella second handrörelsen kan andas ut och från nu kan känna sig säkra på att de kostnader som uppstår under 2015 kompenseras löpande och inte som tanken var från början i december samt att det från 1 januari finns en långsiktig lösning som återställer ordningen.

– Det är många som berörs av detta inte minst de 2 000 anställda och de 7 000 personer som på olika sätt finns i verksamheterna för att inte tala om alla idéella som lägger ner tiotusentals timmar årligen.  Vårt fokus har varit att se till att lösa situationen för alla dessa människor.

Finansutskottets eniga beslut att ta ett utskottsinitiativ som kompenserar organisationerna med 200 miljoner i vårändringsbudgeten kommer nu att beredas och beslut fattas i kammaren den 16 juni.

– För Malmös del att detta en viktig överenskommelse. Vi ser att de organisationer som är verksamma inom ideell second hand i vår stad gör en viktig insats, både genom sitt sociala arbete och genom den klimatbesparande insats som återanvändning av kläder och prylar innebär.

Läs mer:

“Malmövänsterns riksdagsledamot tar initiativ för att rädda ideell second hand”

Alexia Leske arbetar som nattreceptionist i Malmö och är aktiv inom Hotell- och restaurangfacket (HRF). Hon har varit med att starta upp Hotell- och restaurangvänstern Syd för vänsterpartister som är aktiva inom HRF.

Varför har Hotell- och restaurangvänstern startat?

– Vi vill att det ska finnas en plats för Vänsterpartiet. Vi hoppas på mycket aktivism och att det blir ett forum för oss. Vi har också chansen att driva igenom de frågor som vi anser är viktiga. Vi ska försöka vara med på Feministisk festival, vi ska ha kampanj på Möllan, där få restauranger tecknar kollektivavtal, och informera om vilka restauranger som är schyssta. Det finns en app som heter Schyssta villkor, där man ser vilka restauranger som har kollektivavtal. En viktig del är att sätta press på restauranger, att man väljer de med kollektivavtal. Det finns ingen anledning att inte ha kollektivavtal.

Alexia Leske har alltid arbetat inom hotell- och restaurangbranschen och är utbildad inom hospitality management. Hon är nybliven medlem i Vänsterpartiet, men har länge varit engagerad i facket.

På kongressen i november beslutades det att HRF numera är feministiskt. Varför är det viktigt?

– Det finns en sexistisk kultur. Kockarna klappar en på rumpan, gäster som fäller kommentar. Det anses som en del av jobbet. Det anmäls sällan som sexuella trakasserier. “Bit ihop, vänj dig” låter det. Stundtals är en obehaglig arbetsmiljö.

– Hela förbundet ska jobba med en feministisk grundsyn, verksamheten ska genomsyras av den och vi ska se till att den genomförs.

Hur ser anställningsvillkoren ut inom hotell- och restaurangbranschen ut?

– Den är fylld av otrygga anställningar. Det är svårt med fasta anställningar. Arbetsgivaren kan stapla visstid och timmar i många år utan att behöva ge dig något mer.

Fakta: Schysstavillkor.se

Schysta villkor är Hotell- och restaurangfackets sätt att hjälpa dig att hitta bland annat restauranger, hotell och nöjesanläggningar som har tecknat kollektivavtal för sina anställda. Genom att välja företag med kollektivavtal stödjer du arbetet för att de anställda ska ha bättre villkor. Schyssta villkor finns också som app för Iphone och Android.

Åtta år med en borgerlig regering och en antifacklig politik från EU-kommissionen har förändrat svensk arbetsmarknad. Linda Svensson står mitt i denna förändring. Som ombudsman för Transportarbetarförbundet tar hon plusen på den svenska arbetsmarknaden varje dag.

Ombudsmannajobbet innebär att Linda Svensson ofta träffar såväl arbetsgivare som de egna medlemmarna. Förhandlingar är en viktig del av arbetet. Det handlar om att företräda medlemmarna i olika tvister mot arbetsgivaren, som att fel lön har betalats ut. Hon berättar att det finns anställda som har blivit uppsagt för att ha försovit sig, något som såklart inte är tillåtet.

– Många arbetsgivare är tyvärr väldigt okunniga och ovilliga att förhandla trots att man har skrivit på ett kollektivavtal och att det finns lagstiftning. Samtidigt vill de visa upp en god sida och behandlar nog många gånger mig som förhandlare bättre än arbetaren som jag företräder.

Lika intressant som det är för arbetsgivarna att inte teckna kollektivavtal, är det för arbetarna att faktiskt göra det. Linda Svensson menar att det finns en anledning till att de inte vill och oftast handlar det om pengar, att man inte vill betala för försäkringar eller den lön som de anställda har rätt till.

Linda Svensson har alltid haft en fot i politiken och arbetarrörelsen. Hon växte upp i ett rött arbetarhem i Kalmar och som barn sålde hon ”rör inte min kompis”-knappar på skolgården. Hon verkar ha haft en fallenhet för att övertyga klasskompisarna och knapparna blev poppis. Förmågan att övertyga och organisera verkar hon ha haft med sig i livet. Det politiska engagemanget förde henne till Malmö där hon bland annat arbetade som brevbärare. Efter att ha varit kampanjsamordnare för ”Nej till EMU”-kampanjen 2003 började hon arbeta på Transportarbetarförbundet.

Arbetet för bättre villkor har sin bas ute på arbetsplatserna, samtidigt som beslut fattas både i EU och i riksdagen. Linda Svensson menar att Vänsterpartiet driver krav som är viktiga för hela den fackliga rörelsen, bland annat inför EU- och riksdagsvalet. Fler partier borde ta efter:

– Jag märkte en förändring i samband med valet 2006 när de borgerliga kom till makten. Det var som att arbetsgivarna över en natt fick en annan självsäkerhet och kaxighet. Det blev mycket av ”take it or leave it”. Nu har vi bytt regering igen men inte fått tillbaka det kollektiva tänkandet. I mångt och mycket styr man vidare enligt en borgerlig agenda.

 

Transport organiserar arbetare inom tranportbranschen som till exempel lastbilsförare och bussförare. Linda Svensson menar att det fackliga arbetet i Transport skiljer sig från andra branscher:

– I en affär kan det vara 10 anställda som alla befinner på sig på arbetsplatsen samtidigt. När vi kommer ut till ett åkeri med 40 anställda kan det vara så att alla är ute och kör. Eller ta exemplet med taxiförare eller arbetare på bensinstationer som man ofta träffar en och en. Det är tuffare villkor för den fackliga organiseringen under de omständigheterna.

Transportbranschen är en av de branscher som har drabbats av låglönekonkurrensen allra tydligast. Laval-domen har öppnat upp för lönedumpning och arbetsgivare tjänar pengar på att ställa arbetare från olika länder emot varandra. Det kan till exempel handla om ett åkeri i ett annat land med lägre löner och sämre villkor som trots att det är förbjudet kör inrikestransporter i Sverige. Linda Svensson menar att Lex Laval måste rivas upp:

– Vi menar att alla som arbetar i Sverige ska göra det till samma löner och villkor. Det är bara arbetsgivarna som tjänar på låglönekonkurrensen och om den får fortsätta har vi snart ingen transportbransch kvar i landet.

 

Fakta

  • Linda Svensson
  • 40 år
  • Bor i Södra Innerstaden
  • Ombudsman på Transportarbetarförbundet

 

Transportarbetareförbundet

Svenska Transportarbetareförbundet är ett fackförbund inom LO. Förbundet bildades 1897 och har cirka 63 000 medlemmar. Lastbilsförare är den största medlemsgruppen, man organiserar också taxi-, färdtjänst och bussförare, lager- och terminalarbetare, väktare, hamnarbetare med mera.

 

Lex Laval

Laval-lagen, eller Lex Laval, stiftades efter att Laval-domen avkunnats i EU-domstolen. Den reglerar bland annat i vilka sammanhang svenska fackföreningar kan ta till stridsåtgärder mot företag med utstationerad arbetskraft. Till exempel är det inte tillåtet att kräva något över kollektivavtalets hårda kärna, det vill säga minimilön även om de verkliga lönerna i branschen är högre. Lex Laval öppnar upp för lönedumpning och begränsningar i strejkrätten.

Text: Marcus Lindström och Patrik Strand

Adam Blomgren och Filippa* jobbar inom hemtjänsten i stadsområde innerstaden i Malmö. Filippa är timvikarie och Adam har en timbanksanställning som vårdbiträde. Bemanningen är knapp. Om det är någon som är sjuk så rings ingen vikarie in, och vårdtagarna märker att personalen är stressade. Filippa berättar att hon skulle jag komma hem till en vårdtagare klockan 10 men inte hann dit förrän klockan halv tolv. Det är besvärligt för den det drabbar och skapar samtidigt stress. Men det är också väldigt dyrt, understryker Adam Blomgren.

– När folk är sjuka så rings personal in och som man får betala övertid. Det vore billigare om man hade en höjd grundbemanning i all verksamhet.

– Man behöver omvandla fler timanställningar till fasta tjänster. Vi vill säga till alla personal som går på knäna: Sluta att försöka hålla uppe verksamheten, säger Adam och Filippa. Sluta låta bli att ta rast. Sluta gå på jobbet när du är sjuk. Skriv avvikelser när du inte hinner med. Säg ifrån!

Vänsterpartiet är med och styr Malmö och har slagits för att omvandla fler timanställningar till fasta tjänster. Adam Blomgren tycker kommunen är på rätt väg med den typ av anställning som han går på. I ett system med timbank kan deltidsanställda öka sin tjänstgöring så mycket de önskar. Den extra tiden arbetar hen när behov uppstår på den egna eller andra arbetsplatser i stadsdelen. Timbanksanställning finns i fler stadsdelar i Malmö. Två verksamheter i innerstaden skall dessutom testa en ökad grundbemanning för två grupper under ett år, säger Adam. Det är ett annat bra exempel.

Michel Neuhold är 27 år gammal och arbetar som bussförare. Han betonar att han egentligen tycker väldigt mycket om sitt jobb men att de delade turerna förstör mycket. Dessa innebär att han kliver upp tidigt om morgnarna och kör morgonbussen. Som tidigast börjar han klockan 04:50. Sedan kör han fram till någon gång på förmiddagen varpå han är ledig fem timmar mitt på dagen. Till saken hör att Michel kör buss i Lund men bor i Malmö. När vi frågar honom vad han gör mellan turerna berättar han att det ibland blir något ärende på stan men att det oftast blir försök till vila i bussbolagets vilorum. Problemet är att det bara finns ett sådant och att det därför blir väldigt fullt med bussförare som befinner sig mellan turer och det därför är väldigt svårt att vila i. Därför går mycket av tiden åt att bara vänta samt pilla med mobilen.

- Delade turer är något som nästan alla bussförare tvingas förhålla sig till, säger Michel Neuhold.

– Delade turer är något som nästan alla bussförare tvingas förhålla sig till, säger Michel Neuhold.

På eftermiddagen går Michel Neuhold på sin andra tur och han är oftast inte hemma förrän vid åtta. När han kommer hem lagar han mat och försöker hinna med att spendera tid med sin sambo. Det är emellertid svårt och det är just detta som Michel anser är det absolut sämsta med arbetet: Det berövar honom på hela hans fritid. Han är helt slut när han kommer hem och han måste alltid lägga sig tidigt eftersom han ska upp och köra tidigt nästa morgon igen. När Michel själv är ledig mitt på dagen är varken hans familj eller vänner tillgängliga, ändå säger han att man vänjer sig. Delade turer är något som nästan alla bussförare tvingas förhålla sig till och det finns dem som har det värre. Michel har åtminstone en tillsvidaretjänst och ett någorlunda fast schema, så är det inte för alla. Alla som börjar arbeta som bussförare gör det inledningsvis på allmän visstid. Även där är det delade turer som gäller och då får de först reda på hur de ska arbeta klockan 14 dagen innan.

Ali Esbati är ansvarig för arbetsmarknadsfrågor i Vänsterpartiet reagerar på hur mycket arbetsmarknaden förändrats under borgarnas tid vid makten och anser att det nu är hög tid för en annan politik. Ytterst menar Ali Esbati att den allt mer otrygga arbetsmarknaden beror på att arbetsgivarna ständigt försöker pressa ut mer av arbetskraften. En utveckling vi måste motarbeta och förmedla alternativ till:

– Fler och bättre jobb är en grundstomme i Vänsterpartiets syn på den ekonomiska politiken. Det krävs stora investeringar där vi vet att behoven är stora – det skapar också fler arbetstillfällen, säger Ali Esbati.

Det handlar dels om välfärdstjänsterna där bland annat äldreomsorgen och sjukvården lider av konstant underbemanning. Men också om infrastrukturen – inte minst för att vi måste klimatanpassa. Järnvägen och bostadsbeståndet är två områden där behoven är enorma och uppenbara.

På arbetsrättens område menar Ali Esbati menar det handlar om många förslag. Han lyfter särskilt fram att det är viktigt att få bort anställningsformen ”allmän visstid” som ger arbetsgivare godtycklig möjlighet undvika tillsvidareanställningar. Man måste också täppa till kryphål när det gäller bemanningsföretag. Men det är inte bara lagändringar som behövs säger Ali Esbati.

– Det handlar i stor utsträckning om bättre förutsättningar för att stärka fackens position. Då behöver vi bekämpa svartarbete och social dumpning och hävda kollektivavtalen i offentlig upphandling. Ett exempel på att det går att påverka är ”Vita jobb”-modellen som vi nu genomför i Malmö tillsammans med facken.

– Vi måste också riva upp Lex Laval nu, säger Ali Esbati. Gästande arbetare utnyttjas idag till låga löner. Det ska vara möjligt att ta facklig konflikt för att hävda lika lön för lika arbete i Sverige.

. Ali Esbati, 39 år, är nationalekonomi och sedan 2014 riksdagsledamot för Vänsterpartiet. ”Vi är ju ett i grunden systemkritiskt parti som ser kapitalismens inneboende problem och motsättningar. Vår systemkritiska utgångspunkt gör samtidigt att vi ifrågasätter en del av de dogmer och normer som håller tillbaka den ekonomiska politiken.

. Ali Esbati, 39 år, är nationalekonomi och sedan 2014 riksdagsledamot för Vänsterpartiet. ”Vi är ju ett i grunden systemkritiskt parti som ser kapitalismens inneboende problem och motsättningar. Vår systemkritiska utgångspunkt gör samtidigt att vi ifrågasätter en del av de dogmer och normer som håller tillbaka den ekonomiska politiken.

Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne gick nyligen ut och talade om att sänka lönen för de som tjänar minst för att skapa jobb. Flera av de borgerliga partierna har tidigare krävt samma sak. Vi frågar Ali Esbati om varför borgarnas ständiga krav på sänkta löner och försämrade villkor på arbetsmarknaden inte leder till fler jobb. Alis svar är att det bara leder till att resurserna i högre grad samlas på hög hos dem som redan har mer än nog. Det ger inte lägre arbetslöshet, bara ett fattigare samhälle. Nu krävs en annan politik. En politik för skapa trygga arbeten åt alla.

Marcus Lindström

Patrik Strand

*) Filippa är ett fingerat namn. Hon vill som timanställd inte medverka med sitt eget namn av rädsla för repressalier.