I Sydsvenskan kan vi läsa det besked vi hade befarat. 12 miljarder mindre till kommuner och landsting i statsbidrag 2011. Det kan inte finnas nåt annat motiv än att man vill montera ner vår gemensamma välfärd.

2007 till 2009 har kommunernas och landstingens personal minskat med 44 000 personer. Detta innebär sämre kvalité och en ökning av arbetslösheten som inte hade behövts.

Det är ju inte precis bara vi vänsterpartister, som ofta anklagas för att vara extrema, som har insett att välfärd också skapar tillväxt. Tom OECD som inte precis kan kallas för en vänsterorganisation slår fast att ett välfärdsamhälle skapar tillväxt. Minskade klyftor och en tryggare ekonomiska framtid för flertalet innebär att att människor vågar tro på framtiden, kreativiteten ökar, kriminaliteten minskar, arbetskraften mår bra, nya idéer lanseras, osv, osv.

En nedmontering av en förhållandevis god välfärd kan inte ha några ekonomiska motiv. Nej det handlar om ren och skär ideologi. Borgarna vill ha ett samhälle med stora klyftor där det stora flertalet kan exploteras för fåtalets vinning. Vi måste sätta stopp för den utvecklingen nu.

Kom igen vi har ett val att vinna.

Hanna Thomé

I skolan och förskolan tas det ut olika former av extraavgifter. Dessa drabbar barn till familjer med en ansträngd ekonomi mycket hårt, torsdagens kommunfullmäktige beslutade att alla dessa avgifter ska upphöra i Malmö. Det är skönt med ett beslut som tar hänsyn till de svagaste i samhället. Detta beslut har stöd i både FNs barnkonvention och av barnorganisationer som Rädda Barnen. Rapporter om barnfamiljers ekonomiska villkor visar att över 30 procent av Malmös barn växer upp i familjer som betecknas som fattiga. För de familjerna är en femtiolapp här och en femtiolapp där till en utflykt en kännbar summa.

De borgerliga politikerna i fullmäktige tycker att det är okey med avgifter även om det utesluter eller pressar de med lägst inkomst. De visar ingen känsla av solidaritet och kan bara tänka utifrån sina egna tjocka plånböcker. De känner inte till verkligheten i Malmö. Det fanns en glasklar politisk skiljelinje där samtliga borgerliga partier visar att de struntar i de svagaste i samhället, medan vi i det röd-gröna styret visar upp en solidaritet med dem som verkligen behöver samhällets stöd. Skolan och förskolan ska numer bekosta all undervisning och även stå för maten vid utflykter.

Anders Skans

Malmö har under flera år gett stöd till forskning om internationella migrationer på Malmö Högskola. På torsdagens kommunfullmäktige beslutades om en förlängning av stödet. De borgerliga partierna sa att de gärna stödjer forskning kring ämnen som är betydelsefulla för Malmö, men de ansåg inte att kunskaper om migrationer var viktiga för Malmö. Var har de huvudet? Påverkas inte Malmö av internationella migrationer, vilken stad har då gjort det? Det är ju självklart att forskning kring internationella migrationer är viktigt för Malmö inte minst för att med kunskap motverka rasistiska fördomar, men det är väl just i det grumliga vattnet som borgarna vill fiska.

Anders Skans

Antalet hushåll med låg inkomst ökar och att den ekonomiska stressen för barnfamiljer ökar enligt malmö stads välfärdsredovisning . Vissa säger att detta bara är ett resultat av en ekonomisk kris men det stämmer inte. Det är en genomtänkt orättvis politik från regeringen. Den borgerliga regeringen gjorde en rad försämringar för barnfamiljer redan innan krisen var känd.

Redan 2007 sänker man taket i föräldraförsäkringen för tillfällig föräldrapenning och vab.

Samma år sänker man SGI för föräldralediga. På detta sätta sparar staten i 1, 1 miljarder per år på barnfamiljer.

Idag lever ca 25 % av alla barn med en ensamstående förälder. Många av dess familjer är fattiga. Regeringens försämringar av ersättning vid vab, sjukförsäkring och deltidsarbetslöshet slår hårt i denna grupp.

Ensamstående tar ut fler vab dagar, har fler sjukdagar och tvingas oftare till deltidsarbete än resten av befolkningen.

Många familjer består inte av två vårdnadshavare ändå utgår familjepolitiken från detta. Jämställdhetsbonus är ett exempel. En satsning av våra skattpengar som endast går till dem som är två föräldrar.

Man kan inte utplåna klyftorna på kommunal nivå men man kan göra en del. Och det har vi i majoriteten i Malmö gjort:

Vi har tagit bort smygavgifterna i skola och förskola

Vi arbetar på att ta fram ett nytt taxesystem i barnomsorgen där de som tjänar minst ska betala mindre del av sin inkomst i taxa

Vi har infört rätt till 30 timmars förskola för barn till arbetslösa

I Malmö fördelar vi resurser till skolorna efter behov och inte enbart efter hur många elever där går. På så sätt styrs resurser från rik till fattig.

Vi tillsätter fler Ung i Sommarjobb och höjer ersättningen

Och när vänsterpartiet kommer till makten i riket vill vi förbättra trygghetssystemen igen. Det är inte de fattigaste barnen som ska betala krisen som finansvalparna åstadkommit.

Hanna Thomé

I Sydsvenskans artikel idag om Malmös miljöpolitik står det att alla vill att Malmö ska bli grönare, men vägen dit varierar. Jag vill påstå att det finns bara en vänsterväg till målet. Moderaternas ovilja att inkräkta på den enskildes rätt att köra bil gör det omöjligt att uppmå slutmålet.

Vi behöver en stad där mer grönyta ersätter asfalt, antalet bilar i Malmö måste minskas om vi ska uppnå en grönare stad. Det kan aldrig få vara den enskildes val att smutsa ned eller inte. Allt som påverkar andra måste styras av politiska beslut. Vi kan inte drömma oss bort från problemen, de måste lösas gemensamt. Malmö stad ska naturligtvis försöka påverka genom opinionsbildning, men när det gäller vissa miljöval krävs beslut om ur majoriteten vill ha det. Vi i Vänsterpartiet tycker inte det är acceptabelt att man kan köpa sig fri från sin nedsmutsning. Det blir inte renare luft av det. För att uppnå våra högt satta miljömål krävs tvingande åtgärder. Bra kollektivtrafik med spårvagnar samt mer gågator i centrum ger oss färre bilar och en grönare stad.

Anders Skans

Då var det ytterligare en privatisering där misslyckandet är totalt. Arriva har (enligt Sydsvenskan och Skånskan) beslutat att sluta köra lokalbussarna i Malmö. Kollektivtrafiken är en samhällsservice som finansieras till stora delar av skattemedel. Det är en verksamhet som politikskt används för att uppnå en mängd mål, inte minst inom miljöområdet. Privatiseringen av kollektivtrafiken hindrar en bra kvalitet.

En summa pengar ska räcka till att köra bussar, samt underhålla dessa, ha bra arbetsvillkor för de anställda, en hög trafiksäkerhet med mera och dessutom ska företaget ta ut en vinst. Det är den enklaste matematik i världen att förstå att om vinsten slopas och bussarna körs i offentlig regi räcker pengarna till en högre kvalitet på kollektivtrafiken.

Vänsterpartiet vill ha en bra och billig kollektivtrafik i hela Skåne där service och kvalitet är viktigare än att göda stora privata bolag med vinster från skattepengarna. Nu är det dags att skrota alla dessa nedmonteringar av offentlig verksamhet genom privatiseringar.

Anders Skans

Parkeringsvakter är hjältar i vardagen. Vi lever i ett samhälle där bilen tar allt större plats. Det är helt absurt egentligen när man tänker på det. Vissa kan köra runt i sina bilar, bullra, skita ner luftmiljön och helt fräckt använda sig av vårt gemensamma utrymme utan att egentligen betala för det man ställer till med.

I tät stad som Malmö är denna fråga högst relevant. Vad vill vi använda vår gemensamma mark till? Bilfiler eller grönstråk och bostäder?

Och bilarna ska ju inte bara ha vägar att köra på utan även parkeringsplaster att ställa bilen på. Vänsterpartiet var nyligen med och röstade igenom högre parkeringsavgifter i innerstaden. Vi hade gärna sett att det skulle vara ännu högre men höjningen var ett steg i rätt riktning.

Vänsterpartiet arbetar för färre bilar i stan. Det är fullt möjligt genom att anlägga inpendlarparkeringar och bra och billig kollektivtrafik.

Parkeringsvakterna utför ett mycket viktigt arbete. De ser till att bilisterna inte härjar fritt och gör det lättare för oss alla att vistas och ta sig fram i stan. För detta är de värda en eloge inte spott och spä. Att tingsrätten säger att just denna yrkeskår ska ha en större mental beredskap och med den motivering inte utdömer skadestånd till en parkeringsvakt som utsatts för stryptag och hot är obegripligt (läs mer i sydsvenskan).

Parkeringsvakter har rätt till en bra arbetsmiljö som alla andra

Hanna Thomé

Skönt med segrar.

Vänsterpartiet är emot kameraövervakning, det är en intregritetskränkning och en ganska verkningslös metod för att förhindra brott.

Det som möjligvis händer är att brottsligheten flyttar och i sådana fall blir ju den logiska konsekvensen att övervaka hela samhället. Skrämmande framtid, storebrorsamhället närmar sig.

Länsrätten har tidigare slagit fast att Malmö stad inte får kameraövervaka stråket. Malmö har överklagat till regeringsrätt som nu har meddelat att de inte tar upp ärendet. Länsrättens dom står fast och vi malmöbor och andra som vistas i vår fina stad slipper även fortsättningsvis att övevakas när vi går på gågatan och övriga stråket. (läs mer i tex sydsvenskan)

Hanna

Att bomba ett av världens fattigaste länder är ingen feministisk strategi. Nalin Pekgul och Carina Hägg (s) menar att vi ska ha stridande trupp i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Att använda kvinnorna som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar som menade att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att framställa de Afghanska kvinnorna som offer, några som behöver räddas av oss de västerländska (överlägsna?) och att militär stridande trupp skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

Redan när Sverige beslutade att skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka var frekvent förekommande i media och visades upp som ett bevis för att det var berättigat att skicka trupp till Afghanistan. Det talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde väst handlade aldrig om burkan utan om förstörd infrastruktur, svält och misär som kom i krigets fotspår.

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig och ockupation och mot kvinnoförtryck – en kamp som de fortfarande aktivt för. De protesterar mot de övergrepp som den amerikanska ockupationsstyrkan gör mot befolkningen i Afghanistan. Sverige är en del av denna ockupationsstyrka. Sverige är med i ISAF, ISAF leds sedan 2003 av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan.Väst har historiskt, och än idag, ofta använt en retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen” och som ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är passiva offer utan att de också bedriver politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av krig och ockupation. Det här har också konstaterats av svenska UD, I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstateras att talibanernas fall inte påverkat kvinnornas situation i någon större omfattning. De skriver att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte har förbättrats av att talibanerna lämnat makten.Att detta konstaterades i en strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar dock inte att kvinnorna även fortsättningsvis används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (man får väl förutsätta att hon läst UD:s strategiplan)

… de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi har övergett svensk neutralitet och helt ställer upp på en amerikansk utrikespolitik, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör detta när FN är inblandade, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut desto mindre förtryckta anser vi i väst dem vara.

När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Det är inte någon av de afghanska kvinnorna som intervjuas som själva lyfter fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav. Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar att slängandet av burkan riskerar att bli en tom gest. (Noteras kan att det är väldigt få inhemska afghanska kvinnor som efter ockupationen sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor som kommit från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika sätt, dels som ett sätt att visa på förtryck och på det ”lyckade” med invasionen, dels som ett sätt att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Framställningen och studierna av kvinnorna i tredje världen har ofta haft funktionen att definiera västerländska kvinnornas egna identiteter. När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria påpekas likheterna med oss, att de följer mallen för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central i utpekandet av det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta framställs de väldigt olika oss i Sverige. När de framställs som fria poängteras likheterna. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om kvinnorna i Afghanistan, utan om oss, om vår självbild och om vår havererade utrikespolitik.

Emellanåt blossar debatten om kvinnorna i Afghanistan upp i Sverige och det argumenteras för hur vi ska ”hjälpa dem”. Sverige framhåller ofta sig själv som jämställdhetsexperten, vi är de som ska lära ”de andra” hur det ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, de vi ska nå med kvinnliga soldater samt genom jämställdhetsrådgivare och bomber, för dem förstör vi infrastrukturen, för dem skjuter soldater civila, för dem bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnornas skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper som styrs av Nato. Vi deltar i USA: s krig mot terrorismen, med kvinnofrigörelse som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte förändrats. Har vi köpt en förändrad utrikespolitik som göms bakom retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte, borde kraven på truppernas hemtagande från Afghanistan resas från betydligt fler än vad som är fallet idag.

Martina Nilsson (v)

Vi är otroligt glada och hedrade för att vänsterpartiet Malmös årsmöte valde oss till de översta platserna på kommunlistan inför valet 2010.

En hektisk valrörelse står för dörren och det behövs att vi alla samlar våra krafter och går ut och argumenterar för en ny politik. Vänsterpartiet är partiet som står för en radikal förändring av samhället. Vi är emot borgarnas neddragningar av vår gemensamma välfärd men vi är inte smittade av någon folkhemsnostalgi som bara säger att det var bättre för.

Nej vi vill se en radikal förändring. Ett samhälle där frihet finns för alla människor, inte bara för dem med en fet plånbok. Där alla har tillgång till arbete, bostad och en bra välfärd. Vi vill utplåna klass- och könsskillnaderna i samhället och utmana det normativa tänkande som begränsar människors liv idag. Vi vill omfördela makt och resurser.

Vi är taggade för att gå ut och diskutera och propagera. Vi vill höra vad du tycker? Vår målsättning är att vara tillgängliga i de kanaler som finns. Vi har en facebook sida som du mer en gärna får bli fan av och hålla diskussionen levande. Sök efter Hanna Thomé och Martina Nilsson.

Så kom igen nu alla feminister, socialister, hbt-aktivister och antirasister! Hör av er, agera, gör valrörelsen till ett rött segertåg!

Hanna och Martina