Jag skulle kunna stå här och prata om hur många miljoner som läggs på hög istället för att satsas på våra barn. Jag skulle kunna stå här och prata om realisationsvinster kommunen gjort när vi sålt ut vår gemensam mark till förmån för engångsintäkter. Jag skulle kunna prata om hur Malmö stad återigen gör stora överskott samtidigt som det går lite sisådär med måluppfyllelsen. Men jag tänker framförallt fokusera på det som är själva grundproblemet i vår stad: Att vi som bor här lever helt olika liv, med helt olika möjligheter i livet, att vi är ojämlika och att det är politiska beslut – eller i vissa fall icke-beslut – som gjort det så. 

Malmö är enligt forskning – både t.ex Delmos och forskare från Malmö universitet bekräftar bilden – Sveriges mest segregerade storstad. Det visar sig också i årsanalysen. 

Vi som bor här lever längre i vissa områden än andra, några av oss tjänar enorma summor pengar med andra av oss knappt klarar existensminimum. Vissa av oss har en plats att kalla hem medan andra kuskar runt på soffor eller sover på stadshustrappan. Vissa av oss har barn på förskolor som verkligen arbetar med både genuspedagogik och lärandemål, andras ungar blir satta framför TV-apparater medan skattepengarna går till lyxkonsumtion för bolagsägare. 

Vissa av oss klarar grundskolan med bra betyg, medan andra aldrig ens får chansen. Lärarbrist, brist på förskolepedagoger, hemtjänstpersonal på minutscheman, enorma underskott inom funktionsstöd, massiv strukturell hemlöshet, ungar som inte har någonstans att fira födelsedagar och rasism som slår hårt mot stora grupper av Malmöbor, mot våra familjer, grannar, vänner, bekanta. Vi i Vänsterpartiet hade velat se en annorlunda årsanalys, en årsanalys som berättar hur staden satsat stora resurser och långsiktiga investeringar i att motverka ojämlikheten och segregationen – inte skattepengar till privata bolag, vare sig det gäller barnomsorg, äldrevård eller ordningsvakter.

Det är glädjande att skolresultaten går upp, att fler får fullständiga betyg och behörighet till gymnasiet, men det säger ganska mycket att det inte gäller alla elever i vår stad. Vad innebär en förlorad skolgång för en människa? Vad betyder det att förskolepedagogerna var för få och det inte hanns med att se den enskilda ungen? Hur ser framtiden ut när man inte kan eller vågar drömma om någonting annat? T.ex. förskolenämnden anger i sin årsanalys att särskilt tydligt i årets uppföljningar är likvärdighetsbrister i verksamheten kopplade till barnens socioekonomiska bakgrund och den bostadssegregation som finns i staden. 

Vi i Vänsterpartiet hade velat se att styret hade höga ambitioner för att verkligen jobba mot ojämlikheten i vår stad. Vi hade velat se satsningar på skolan, på flera sätt. Både resursmässigt med fler lärare, annan pedagogisk personal och stora satsningar på elevhälsan. Men vi hade också velat se att övriga partier – inte minst socialdemokrater och liberaler – inte hade varit så räddhågsna utan faktiskt genomfört de förändringar som föreslagits av tjänstepersoner i grundskoleförvaltningen för att på riktigt försöka göra allt i vår makt för att motverka skolsegregationen. Vi i Vänsterpartiet har tagit flera initiativ för att förbättra situationen, vi har föreslagit allt ifrån skolfrukost till hur antagningsreglerna i skolvalet kan förändras för att blanda eleverna mer på skolorna. Varför säger ni nej? Ni är Malmös barn svaret skyldig. 

Precis som årsanalysen påpekar så har polariseringen i samhället har ökat utifrån flera dimensioner – ekonomiskt, socialt och åsiktsmässigt – och bostadssegregationen bidrar till att social utsatthet och otrygghet koncentreras till vissa områden. Hemlöshetskartläggningen gjordes förra året om, och som alltid minskar antalet personer i hemlöshet enligt Malmö stad. Pratar man med civilsamhället som jobbar med frågorna låter det annorlunda och jag kan inte låta bli att ställa samma fråga som socialchefen på Skåne stadsmission: “Hur har alla de barn som försvunnit ur statistiken det nu?”. Samtidigt sjönk antalet nybyggda bostäder under föregående år och styret verkar sätta allt sitt hopp till de två hus som ska byggas inom ramen för det de kallar Mallbo. Samtidigt ser t.ex. tekniska nämnden “ inga större konsekvenser för barnrätt, jämställdhet och antidiskriminering”. 

Det finns sannerligen mycket att jobba på i vår stad. Vi i Vänsterpartiet hade velat se långsiktiga samarbeten med civilsamhället, där t.ex. värmestugor upprioriteras och förutsättningar för att ingen människa ska behöva sova utomhus säkras. Vi hade velat se stöd till alla de goda krafter som verkar runt om i vår stad, för att mildra, hindra och motverka den ojämlikhet styret trots allt biter sig fast vid. Ska vi “bygga Malmö helt”, och skapa en trygg stad för alla, krävs något mer än ordningsvakter och projekt. Då behöver de som styr lyssna på Malmöborna – precis som vi i Vänsterpartiet gör och kommer fortsätta göra efter valdagen den 11 september.