Barn är mjuka, Bilar är hårda. Det var en av de första stora kampanjer som Trafiksäkerhetsverket gjorde för barn i trafiken i början av 80-talet. Tyvärr är det en slogan som är lika aktuellt idag som då, om inte mer

Det här förslaget till Policy och norm för mobilitet och parkering i Malmö som vi ska anta idag har en massa gott med sig, som vi får höra av talare före/efter mig.

Men det är ju synd att nu när vi står här och ska ta ett beslut för att på någotvis framtidssäkra vår stad en smula, så tappar vi perspektivet och stadens värderingar blir en aning skeva. Jag har barn, många här inne har barn, eller känner/har känt barn. Jag fattar att lämna, hämta situationen inte alltid är optimal. Men att bilar ska få företräde gång på gång när vi ska fatta beslut om det viktigaste vi har, vår framtid, våra barn, det fattar jag inte. Vi har en parkeringsnorm – snart en ny, men vi har faktiskt också en norm för hur stora våra lekytor ska vara på våra förskolor och grundskolor. Denna norm är baserad på vad som är bäst för våra barn, vår framtid, och helt ärligt är det väl den som borde få förtur.

Bilar är hårda, barn är mjuka. Bilen är ett av många transportmedel, barnen är vår enda framtid. Ändå ser vi gång på gång hur det tummas på kvadratmeterna för vår framtid, men plats till bilar det ska det vara. Se på Johannesskolan, som ligger mitt i smeten, bussar, tåg, cykelbanor ja allt finns, trots det är parkeringsytan på skolgården större än förskolebarnens lekyta/friyta, Johannesskolan är bara ett av många exempel. Vår framtid. Helt ärligt!

Vi Malmö kan göra bättre, vi kan skapa rätt förutsättningar för framtiden. Barnen behöver sin friyta, inte bilarna.