På torsdagens kommunfullmäktigemöte debatterades SD:s motion om tiggerifria zoner i Malmö. Moderaterna vill se ett nationellt förbud. Här kan du läsa Emma-Lina Johanssons (V), kommunalråd, inlägg i debatten:

Så kom dagen vi var tvungna att ta den här debatten även i Malmö. Det är ändå fascinerande. Vellinge hade två människor som tvingades tigga. Sala, min hemstad, som ni anför som exempel i motionen har fem. En av dem heter Ivanka, hon och hennes man turas om att sitta utanför Åkrahallen, deras dotter sitter utanför Systembolaget. Maken har fått jobb som lastbilschaufför, men resten av tiden skrapar de ihop sina pengar via pappmuggen. De får hyra en bostad lite utanför Sala, i en by som heter Möklinta och gör allt de kan för att få riktiga jobb så de kan försörja sin familj där hemma. Situationen i deras hemland gör att de försöker hitta sätt att försörja sig här, en helt vanlig familj som fötts in i fattigdom och strukturell diskriminering.

Högern pratar ofta om individens frihet, om hur viktigt det är att kunna göra fria val och att staten inte ska lägga sig i enskildas liv. Det manifesteras inte minst genom EU och Europas fria rörlighet. 

Men hur fria är vi när vår frihet bara är kopplad till vårt värde på marknaden?

Där du måste ha ett jobb för att få stanna kvar mer än tre månader, men där tre månader i ett annat land kan innebära skillnaden mellan liv och död för dem därhemma, tack vare din pappmugg. 

Med den absoluta högern i spetsen seglar plötsligt tiggeriförbud upp, då förs debatten om hur den som går på försörjningsstöd fuskar och hur reglerna måste stramas åt. Det pågår ett krig mot fattiga och utsatta människor. Man säger att det är för jobbigt att se andras lidande, men bryr sig inte om lidandet i sig, det viktiga är just att slippa se det. 

Men vilket människovärde har man om man inte ens får be om hjälp? 

Huvudkampen måste vara att bekämpa fattigdomen och orsakerna till fattigdom – inte de fattiga och de utsatta. 

Vi i Vänsterpartiet vill se solidaritet istället för att slå in kilar mellan grupper. Vi vill se en generell välfärd och inte ett samhälle byggt på allmosor åt de behövande.

Det generella välfärdssystemet, där vi alla är med och betalar infrastruktur, sjukvård och förskola, trots att vi inte behöver pendla, trots att vi inte är sjuka eller har några barn, handlar om att kombinera solidaritet med egennytta. Att vi ska ha en välfärd som vi alla är beroende av och därför vill betala för. Det innefattar också solidaritet med dem som inget har, de mest utsatta i vårt samhälle. 

Varje gång fattigdom och kriser har tvingat människor att tigga under de senaste hundra åren har förbud dykt upp som en lösning. Men det har aldrig var förbud utan viktiga reformer mot fattigdom som fått bort tiggarna från gatorna. Reformer som allmän pensionsförsäkring, arbetslöshetskassor, barnbidrag, allmän sjukförsäkring och socialhjälp.

Att förbjuda tiggeriet, själva symptomet på fattigdomen, är att sätta skygglappar på hela samhället. Låt dem vara fattiga, bara vi slipper se det. De som vill ha ett förbud påstår att det skulle stoppa den människohandel som tiggare kan bli offer för. Men människohandel har vi redan ett förbud för och det kan upptäckas och förhindras redan i dag om vi bara lägger tillräckliga resurser på det.

Målet för Vänsterpartiet är ett jämlikt och jämställt samhälle, ett samhälle där varje människas frihet är det som står i centrum på riktigt. Vi kräver därför en politik som omfördelar resurser och makt från de som har till alla oss andra. Vi kräver en politik som bekämpar fattigdomen, inte de fattiga och som ger oss ett bättre samhälle för alla, inte bara några få.

 

Bifall till kommunstyrelsens avslagsyrkande.