Som vi kan läsa i årsredovisningen för 2018 redovisas ett överskott om 921 Mkr. Det är dock inget av kommunfullmäktiges mål som uppfyllts fullt ut under 2018, med undantag för kommunfullmäktiges finansiella mål.

Staden går alltså med ett enormt överskott, samtidigt som behoven i verksamheterna är enorma. Barngrupperna är för stora, personaltätheten för låg, hemlösheten ökar och mark säljs ut till privata bolag istället för att säkra försörjningen av bostäder folk faktiskt har råd att bo i. Målet om 2 500 bostäder och 500 grundskoleplatser har till exempel inte uppnåtts

Vi klarar det finansiella målet men saknar socialsekreterare, vi lägger mer pengar på hög, men den psykiska ohälsan hos framförallt kvinnlig personal ökar och chefstätheten minskar.

Är en god ekonomisk hushållning verkligen det främsta målet när medborgarna drabbas av segregation, diskriminering och personalen går på knäna?

Är ett överskott på finanserna verkligen det viktigaste att uppnå när vi har ett klimathot hängande över oss och stadens verksamheter inte lyckas uppnå sina miljömål?

Det är glädjande att andelen elever som når gymnasiebehörighet har ökat sedan föregående år, men för en stad som ska vara jämlik är det en katastrof att resultatskillnaderna är fortsatt stora mellan skolor och olika elevgrupper. När grundskolenämnden rapporterar att skolsegregationen har en starkt negativ inverkan på likvärdigheten och således resultaten som helhet på skolan i Malmö pratar det nuvarande styret om att förstärka det fria skolvalet istället för att öka skolans kompensatoriska uppdrag och tillsätta de resurser som skulle krävas.

Åtta gånger nämns jämställdhet i årsredovisningen, överskott nämns 65. Vad hände med jämställdhetsintegreringen? Med alla de analyser och åtgärder och implementerade strategier som ska finnas i verksamheten? Vad hände med det Malmö som skulle vara föregångare i jämställdhetsfrågor? Vad hände med satsningarna på kvinnolöner, varför är inte de delade turerna avskaffade, heltid norm och förkortad arbetstid införd? Vad hände med kompetensutveckling och möjligheten att påverka sitt eget schema och arbete, varför är chefstätheten lägre i kvinnodominerade yrken i vår stad? Hur kommer det sig att en snittlön för ett vårdbiträde i Malmö stad före skatt är 21 900 kronor – för en vaktmästare 25400 – och en it-sekreterare 33 200. Malmö är inte en jämlik eller jämställd stad ur ett arbetsgivarperspektiv, men budgeten är i alla fall i balans.

Vi kommer inte heller att uppnå målet att bli Sveriges klimatsmartaste stad, kirra nog med förnybar energi, minska våra utsläpp eller ställa om våra transporter och resvanor – men vi har i alla fall inte höjt skatten. Styret i den här staden tänker ekonomisk lönsamhet hellre än biologisk mångfald, hellre pengar på banken än uppfyllda miljömål.

Men vet ni vad.

Klimatomställningen kan inte vänta och den måste få kosta!

Servicen till medborgarna kan inte ignoreras och den måste få kosta!

Arbetsmiljön för vår personal kan inte raseras, den måste få kosta!

När jag läste den här årsredovisningen och tänkte på den budgetdebatt vi hade tidigare under mandatperioden i den här salen kan jag inte låta bli att undra. Var det verkligen en budget i balans ni drömde om när ni blev politiskt aktiva?

Edouard Louis skriver i sin bok Vem dödade min far : “För de härskande är politik bara en estetisk fråga: ett sätt att tänka, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet. För oss handlade det om liv och död.”

För oss handlar det om fattiga och rika.

Kan vi medverka till att livet blir lite lättare, förhoppningarna för framtiden lite större och drömmarna lite ljusare då har vi fyllt vår politiska uppgift, att stå för gemenskapens, solidaritetens och jämlikhetens idéer. Vem som sa det från början får ni googla er fram till om ni inte vet. En sak vet i alla fall jag: Politikens uppgift är inte att lägga pengar på hög och dubbelbeskatta hyresgäster i det kommunala bostadsbolaget eller sätta finanserna före medborgarna och klimatet.