Lördagen den 15 september hölls en manifestation till minnet av militärkuppen i Chile 1973 och för att minnas alla de som aldrig återsågs i livet. Den tog många liv, och många tvingades fly. Den socialistiska presidenten Salvador Allende störtades och dog, sedan började kaoset under makten av Pinochet.

I lördags visade deltagarna solidaritet för våra chilenska överlevare, och mindes även de som inte överlevde utan som mördades och torterades till döds av diktaturen. De många tusen försvunna, de många tusen mördade, de många tusen i exil. De som slogs för ett bättre Chile. 

Malmövänsterns styrelseledamot Gunilla Ryd deltog i manifestationen, läs hela hennes tal här:

Idag är vi här för att inte glömma, inte glömma alla offren och lidandet som militärkuppen orsakade. Vi är här för att sprida sanning och rättvisa.

Den 11/9 1973 förändrade livet för många av oss här och även mitt. Jag hade flyttat till Chile några månader innan och skulle snart börja jobba på ett statligt företag. Men så blev det inte! Så småningom fick jag i stället en anställning på FN:s regionalkontor för Latinamerika där jag arbetade i 25 år.

Jag får fortfarande lätt hjärtklappning när jag tänker på natten för över 40 år sedan, då det rådde utegångsförbud och det bultade på dörren till lägenheten där jag bodde, beväpnade män trängde sig in och vände upp och ner på allt. Jag fördes bort med igentejpade ögon till ett av de många hemliga fängelser som upprättats. Av förhören förstod jag att jag anklagats av en granne för att tillhöra MIR, vilket jag inte gjorde. Det var troligen därför som jag släpptes redan nästa dag och kom lindrigt undan.  Men jag tror, som andra med mig, att det som nog mest bidrog till att rädda mig var alla de protester och påtryckningar som börjat komma från FN och från Sverige om det som pågick i Chile.

Jag minns även ett telefonsamtal jag fick våren 1998, på kontoret där jag blivit ordförande i fackföreningen. Det var en f.d. kollega som ringde och sa: I morgon ska Fernando begravas och du borde informera om detta, ni måste sluta upp och vara där. Fernando hade arbetat på FN men försvunnit 1975. Nu hade han identifierats, en bland många andra i en massgrav för okända, och skulle begravas. Hans gamla mor satt i en rullstol i det lilla kapellet, nertyngd av förtvivlan och sorg, men ovissheten var över och hon fick begrava sin son. Den bilden kan jag inte glömma!

Jag tänker på min väninna Berta, hennes bror försvann sommaren 1975, grannar hade hört skott och sett honom släpas iväg. Hon hittade honom efter en tids letande på Rättsmedicinskt Centrum, med bl. a. tre kulor i kroppen. Han blev bara 23 år. Jag minns också när jag var tillsammans med henne och hennes familj, mer än 20 år senare, på en minnesstund i Villa Grimaldi, som nu blivit en offentlig park, det som tidigare hade varit ett av de värsta hemliga fångläger, där många torterats till döds. Där, bland namnen på minnesmuren över hundratals avrättade, kunde vi läsa broderns namn. Det går inte att glömma, känslan av sorg och ilska men också insikten över att nu var sanningen offentlig, den kunde inte längre döljas eller förnekas.

Kampen för att få veta sanningen, att få veta vad som hände de tusentals oskyldiga som försvann har varit lång och svår, kantrad av många motgångar. Den pågår fortfarande, inte alla har funnit svaret på frågan Var finns dom? Donde están?

Men det räcker inte med att veta sanningen, den är nödvändig för att kunna gå vidare, men det krävs också rättvisa. Mina tankar går till min vän, advokaten Eduardo Contreras, som med hjälp av en grupp kollegor, år 1998 väckte det första åtalet mot Pinochet, i avsikt att det tillsattes en domare för att utreda och identifiera de skyldiga till alla brott mot mänskligheten som begåtts under militärdiktaturen. Det blev början på en lång process och på en våg av processer. Men strafflösheten började äntligen rämna.

Både han, den utredande domaren och deras familjer utsattes för många anonyma hot, dödshot och även ett attentat som nästan tog livet av min väns fru. Men dom gav inte upp! Tillsammans med alla de som kämpat för sanning och rättvisa fortsatte kampen, den spreds. Och sanningen började alltmer uppdagas och de skyldiga identifieras.

2006 ställde den Interamerikanska Domstolen för Mänskliga rättigheter krav på att Lagen om Amnesti måste avskaffas, den som kommit till för att skydda förövarna, mördarna.  2011 kom rapport nummer 2 från den kommission som regeringen tidigare tillsatts för att utreda sanningen. Nu visades det sig att över 38 000 hade fängslats/torterats och 3218 försvunnit eller avrättats.

2010 invigdes ett museum, Museet för Minnen och Mänskliga rättigheter, där deras historia berättas.

2015 dömdes 5 f.d. hemliga agenter från DINA, den hemliga säkerhetspolisen, till 10 års och en dags fängelse för kidnappning och uppåt 200 militärer och ett dussin civila avtjänar straff för brott mot mänskligheten. Men många förövare, både civila och militära går fortfarande fria!

Och sedan President Piñera i år kom till makten har vinden har åter vänt och nu görs återigen försök att försvara det oförsvarbara. Vi kunde nyligen läsa om den tillsatte kulturministern Mauricio Rojas, han som kom till Sverige som flykting efter militärkuppen och gjorde politisk karriär genom att gå alltmer åt höger. Han hade för något år sedan hävdat att Minnesmuseet förfalskade Chiles historia. Detta ledde till så enorma protesterna att han tvingades avgå efter tre dagar, men han har en nära anknytning till presidenten. Dessutom har Regeringen börjat benåda de dömda, och det görs snabbt och oseriöst, trots att de dömts för brott mot mänskligheten, brott som inte ska benådas. Vi ser att en offensiv till förmån för strafflösheten har startat. Denna måste stoppas, vi måste protestera, rättvisan måste få sin gång!  Alla som försvunnit, mördats eller torterats kräver detta av oss, att inte göra något kan stå oss dyrt i morgon.

Gunilla Ryd, styrelseledamot och kommunfullmäktigeledamot