På Aktuellt (2018-08-18) står socialdemokraten tillika barn-, äldre- och jämställdhetsministern Lena Hallenberg och hävdar att LSS är en otydlig lagstiftning och att det är på grund av att domstolarna har skapat allt hårdare och restriktiv praxis som människor inte längre får den hjälp de har rätt till. Hyckleriet hos socialdemokratin tycks sakna gränser. Att Socialdemokraterna har fört en aktiv repressiv politik mot brukare försöker man nu mörka.

40396324_2131610937078566_4952146465368571904_n

2016 skickade Socialdemokraterna ett regleringsbrev till Försäkringskassan med direktiv om att ”verka för att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar”. Genom regleringsbrevet bidrog regeringen till att Försäkringskassan drev rättsutvecklingen mot en alltmer restriktiv tolkning.

Enligt Socialdemokraterna var några av de stora problemen med assistansen oseriösa företag som skodde sig på brukare och kriminella som ägnade sig åt grova former av bedrägeri.

 

Det bisarra var och är att inga av de åtgärder som utmynnade från regleringsbrevet riktade sig mot de oseriösa företagen eller mot de kriminella. Försäkringskassans försök att stävja kostnaderna gick istället ut på att bevilja färre personer insatser snarare än att införliva effektiva reformer för att komma åt oseriösa företag eller kriminella som ägnade sig åt bedrägeri. Socialdemokraterna har straffat brukarna genom att begränsa deras rättigheter för att ”dämpa kostnaderna” som de själva beskriver det.

 

I dagsläget behövs en genomgång av LSS för att tydliggöra lagens intentioner och stärka den från den urholkningen som lagen har genomgått.

 

Socialdemokraternas solidaritet har inte varit med brukarna. Med fokus på kostnadsdämpning och fusk så har man effektivt beskurit rättigheter för brukare inte för företag.

 

Som vänsterpartist så råder det inga tvivel var vår lojalitet och solidaritet måste ligga. Den som omfattas av LSS har man rätt att ha en insats som bidrar till ett liv med goda levnadsvillkor, en insats som man kan lita på, en insats som präglas av kontinuitet och förutsägbarhet. För detta krävs ett statligt huvudmannaskap, det delade kostnadsansvaret mellan stat och kommun skapar godtyckliga bedömningar och skapar oroligheter för den enskilde.

 

En förutsättning för en god assistans är en förutsägbar tillämpning av lagen men även goda arbetsvillkor för assistenterna. För att en god assistans ska vara möjlig måste man kunna behålla sina assistenter över tid. Assistenter behöver ha möjlighet till trygga anställningar, tillsvidareanställningar, god arbetsmiljö som i vissa fall innebär att dubbelassistans måste beviljas och skälig lön för sitt arbete.

 

LSS-reformens överlevnad förutsätter solidaritet och kamp med de brukare som behöver insatserna för att leva ett bra liv och med de assistenter som utgör reformens stomme. Fokus på kostnadsdämpning kan vi ha på RUT och vad gäller fusk gör vi klokare i att titta på skattesystemet.

 

Patricia Olsson Escalante

Jurist och Vänsterpartist