Ansvar. Vilka åtgärder styrande politiker än föreslår verkar det vara motiveringen. Detta mirakelargument används på alla politiska nivåer för att försvara alla slags politiska åtgärder, den ena mer inhuman än den andra. Vi förväntas acceptera att deras åtgärd är ansvarsfull, att det är den enda ansvarsfulla lösningen och att den är värd kostnaden och lidandet den för med sig. Tillåt mig att tvivla.

Regeringen har efter en 180-gradig omsvängning hösten 2015 kraftigt inskränkt vår migrationspolitik. Ovetenskapliga åldersbedömningar, indragen familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd med det lidande och lamslående som följer är tydligen värt det, vi måste ju ta ansvar.

Här i Malmö har Socialdemokraterna och Miljöpartiet skurit ner i välfärden och kallat även det för att ta ansvar. Att personalen redan går på knäna rakt in i väggen löses tydligen genom ytterligare effektiviseringar istället för fler kollegor som kan avlasta. Det är värt det, vi måste ju ta ansvar.

För några veckor sedan presenterade Socialdemokraternas partiledning sin ännu hårdare migrationspolitiska inriktning.[1] Att stänga ute ännu fler människor på flykt och låta papperslösa svälta är tydligen ännu mer värt det, vi måste ju faktiskt ta ännu mer ansvar.

Miljöpartiet har också tagit ansvar och röstat för stängda gränser. Det var värt det för dem, åtminstone fram till för någon månad sedan då de plötsligt var för en human flyktingpolitik igen (om det också är att ta ansvar är högst oklart). Att en human flyktingpolitik var precis vad de gick till val på också förra gången och att de sedan ändrade sig i regeringsposition låtsas de inte om. Den här gången menar de det; superdupersäkert!

Man undrar om de ens själva tror på sina ursäkter?

Men att vara för human flyktingpolitik här i Sverige kan kanske visa sig vara lönlöst, i alla fall om Socialdemokraterna och en stor del av EU får som de vill. Just nu arbetar de olika institutionerna i EU febrilt med att få klart ett antal lagar om en ny gemensam migrationslagstiftning som om de går igenom kommer vara direkt tillämpliga i Sverige.

Flera av lagarna (på EU-språk kallas de för förordningar) är under förhandling och det går därför inte exakt att säga vad de kommer innebära, men under processen har förslag och ställningstaganden tillkännagivits. Bland dem ingår att permanenta uppehållstillstånd inte ska få beviljas och att man ska kunna tvinga så små som sex år gamla barn att lämna sina fingeravtryck (hur mycket fysiskt tvång som ska få användas mot barnen debatteras livligt) och att detta sedan ska sparas i minst fem år.

För några veckor sedan var det en omröstning för ett av förslagen, asylprocedurförordningen. Den handlar om hur asylprocessen ska se ut och den har många väldigt problematiska delar. Bland annat att föreslås det att den ska innefatta en lista på länder som automatiskt ska anses säkra att utvisas till och även att människor ska kunna utvisas under tiden deras överklagan prövas i andra instans. Att ha politiskt beslutade listor på länder som anses säkra motsäger hela asylrätten som baseras på människors rätt att få sin sak prövad individuellt. Du har rätt att få dina unika förhållanden prövade. Att utvisa någon under tiden deras fall omprövas är även det väldigt rättsosäkert. Det finns en anledning till att fallet omprövas och en person bör självklart få stanna tills dennes fall är avgjort.

Vänsterpartiet var det enda svenska partiet som röstade emot förslaget. Det enda. Miljöpartiets representant var inte närvarande, men deras partigrupp röstade för förslaget. Feministiskt initiativ avstod från att rösta i slutomröstningen (efter att i delomröstningar av misstag ha röstat för en rad kraftiga försämringar av asylrätten). Socialdemokraternas partigrupp röstade för förslaget.[2] Nu skickas asylprocedurförordningen vidare till förhandlingar där Sveriges regering har en representant. Hur förordningen kommer bli påverkas därför av vilken position Sveriges regering tar.

Rådet bestående av ministrar från EU:s medlemsstater gör i dagsläget mycket för att inte bråka med de allt fler och allt mer rasistiska regeringarna. Och jag är mycket orolig för vad vår regering kommer medverka till på EU-nivå. Fina ord här hemma är meningslösa om regeringen inte sedan står upp för dem på EU:s rådsmöten, och just nu får vi inte ens fina ord.

Att ta ansvar är inte en ursäkt, det är konsekvensen av att stå upp för sina ideal. Om vi vill ha en human och solidarisk migrationspolitik måste vi alltså vara beredda att ta ansvar för den och inte vika oss vid första motgång. Därför behöver vi en regering som står upp för det mandat den fått av sina väljare och inte viker sig för rasistiska tendenser. En regering som tar ansvar på riktigt istället för att använda det som en ursäkt.

 

[1] Jag skriver partiledning då det inte minst under de senaste veckorna blivit tydligt att en stor del av de numera forna medlemmarna inte uppskattar utvecklingen. Allt från höga företrädare till vanliga medlemmar har protesterat ljudligt och till och med avgått men ledningen har hittills kört huvudet i sanden.

[2] Hur de andra närvarande svenskarna röstade såg jag inte vid omröstningen och röstprotokollet har i skrivande stund inte publicerats.

 

/Joel Nordström

Jag är praktikant hos Vänsterns Europaparlamentariker Malin Björk i Bryssel. Malin är ledamot i två utskott i Europaparlamentet, jämställdhetsutskottet (FEMM) och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter (LIBE). Jag bevakar LIBE-utskottet åt Malin vilket innebär att jag går på LIBE-möten och läser in mig på frågor och handlingar inför möten och omröstningar. LIBE behandlar väldigt många frågor men de kanske viktigaste just nu är migrationsfrågorna som LIBE ansvarar för.