Kamrater, vänner, demonstranter. Tack för att ni är här idag! Jag står här och vill tala om vikten av att organisera sig och agera politiskt i det samtida läget. Organisera oss och agera politiskt är vad vi gör just nu, på denna plats och dag, men det är något vi behöver ta bortom denna platsen, göra allt fler dagar. I det politiska läget vi befinner oss är denna dag, 1 maj, viktigare än på många år, för att vi ska kunna hämta kraft ur historien, ur minnet av att organisering och kamp lönar sig, det är det som givit oss det vi har av demokrati, välfärd och rättvisa, men också för att vi ska kunna organisera oss mot framtiden, till försvar för det vi vunnit och för mycket mer av demokrati och rättvisa. För en annan värld som är möjlig.

Det finns två anledningar till varför just idag är dagen vi behöver ta steget mot en starkare organisering. Det ena är motstånd och det andra är hopp. Men de hänger ihop och måste göra det. Utan hopp om något bättre orkar vi inte göra motstånd. Ur det kollektiva motståndet föds hoppet.

Det här är en tid när man känner sig tvingad att peka mot de mörka moln som tornar upp sig mot horisonten, varna och tala klarspråk om vad som sker omkring oss. Det är skrämmande att nazister normaliseras och försvaras, men det är etablissemangets snabba glidning mot tal om säkerhet och systemkollaps och de politiska förändringar som kan drivas igenom i den hastiga vinden, som är det som på en bred front hotar det som vi här står för.

Det pågår en jakt omkring oss, framför allt på de människor bland oss som vi brukar kalla papperslösa, som ska avhumaniseras så att vi glömmer att deras rättigheter också är våra rättigheter. Men också vi som står upp för vänsterpolitik och för en annan ordning i världen, kommer i allt högre utsträckning att jagas, om än inte på samma handgripliga sätt utan verbalt, genom skällsord om extremism. Systemet gör vad det kan för att skapa en splittring mellan de ”radikala” och de ”vanliga” människorna, där de vanliga människorna föses in mot mitten och fås att tro att det är demokrati. Att demokratin kräver repression, våld, uteslutning, att demokratins viktigaste grund är “säkerhet” (vilket inte faktiskt är säkerhet utom falsk sådan och bara för vissa). Demokratins viktigaste grund är i själva verket deltagande, men i nyspråkets tid görs allt för att det ska förträngas. Det är säkrast att folk inte är aktiva i demokratin. De som är aktiva i demokratin, kräver något, protesterar mot något, står upp för något värde, de målas ut som farliga. På så vis offras allt fler av de rättigheter som vår rörelse en gång vunnit. Därför måste vi göra motstånd mot denna utveckling, denna glidning, och gå i försvar för demokratin. Därför måste vi organisera oss.

Men – bland de mörka molnen, som inte går att förneka – finns också hoppet. Det finns i att allt fler människor ansluter sig till rörelsen för något annat, för ett annat samhällsbygge, för en tro på att mänskligheten kan mer och bättre. Vi som står här, vi är en del av en global rörelse som växer, som skördar nya oväntade och stora framgångar. Vi ser det i land efter land – i Latinamerika har det pågått länge – i Europa och Nordamerika ett tag. Vänsterkandidater med ett verkligt radikalt program går starkare framåt än på mycket länge. Och de gör det på axlarna av en rörelse som är starkare än på mycket länge.

Det vi ser är rörelser som är breda och spretiga allianser mellan människor som vill ha mer rättvisa, som tror att en annan värld är möjlig, som är socialister och/eller feminister, antirasister, miljökämpar, fackföreningsaktiva, HBTQ-aktivister, fredsrörelse, asylrättsrörelse och folk som bara vill ha något annat än den rådande ordningen. Det är ur de breda allianserna som vi kan hämta kraft att bli riktigt många och riktigt starka. Kom ihåg det, och försök att få de kamrater som känner ett eller annat behov av att städa upp i rörelsen, att också komma ihåg det. För alla våra kamper hänger också ihop och när det regnar från de mörka molnen måste vi få plats under samma paraply.

Det paraplyet är vår gemensamma allians av rörelser, den som idag samlas under olika typer av himlar, på tusentals torg, gator och parker runt om i världen. Blunda ett kort tag och se dem framför er, alla människor som idag bestämt sig för att gå ut och vara med i det radikala kollektiv som på 1 maj formas över hela världen! Den bilden på näthinnan ger en verklig sanning till slagordet “vi är många, vi är starka”! I den kollektiva rörelsen, i alla de miljontals individuella handlingarna att gå med idag, finns hoppet.

Rörelsen behöver växa nu, för att vara stark nog att stå emot och för att ha muskler tillräckligt för att driva på för de andra sätt att organisera verkligheten på som vi tror och hoppas på. Och den rörelsens tillväxt består bland annat av de tusentals steg som vi här tillsammans på just det här torget kan ta. Du som inte är medlem i ett parti eller en organisation, skriv upp dig på en lista idag! Du som är medlem men ännu inte gått på ett möte, gå dit nästa vecka och se hur det känns. Du som går på möten ibland, kanske är det din tur att själv ordna ett möte? Kanske är det dags att gå från aktiv medlem till organisatör? Kanske från organisatör till ledare? Det är alla dessa små och stora steg som vi tillsammans måste ta för att leda oss framåt. Jag kan lova att rörelsen betalar tillbaka i form av prislös gemenskap, meningsfullhet och kärlek att trösta sig och rädda sig med på de dagar då horisontens mörka moln är allt man kan se.

Vi går under parollen “Det är vår tur nu”, för att det är det, för att det måste vara det, för att alternativet som det är och ännu mer som det riskerar att bli, är farligt, ovärdigt och inhumant. Men det är vi tillsammans som måste se till att det blir vår tur nu. Så låt idag bli dagen då vi tar nästa politiska steg, så kommer vi tillsammans röra oss mot en ljusare horisont. Nu är det dags att gå!

Mirjam Katzin, ordförande för Vänsterpartiet Malmö