s30 Lönesänkarna_boken– Bra gjort, tänkte jag. Bra gjort att dramatisera och popularisera något ekonomer känt till i många år.

Mats Olsson, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet och Vänsterpartist, berättar om när han såg dokumentären Lönesänkarna när den sändes i SVT. Dokumentären sändes våren 2013 och handlar om hur politiker håller tillbaka lönebildningen i Sverige. Löneandelen minskar. Det är lönernas andel i praktisk omsättning, det samlade värdet av produktionen, som går till löntagarna. Detta till förmån för näringslivet, som kan plocka ut större vinst. Men det görs väl av en god anledning? I slutändan kommer alla ändå att tjäna på att lönebildningen hålls tillbaka. Ju mer näringslivet tjänar, desto mer kan de investera och anställa ny personal. Med hög arbetslöshet i Sverige låter det som en ganska bra idé, och även solidariskt. Bör man inte avstå högre lön för att fler människor ska få arbeta? Men det är inte riktigt så enkelt. Ekonomen Lars Calmfors, som har förespråkat detta, förklarar det som om det vore det mest självklara alternativet. Tidningen ETC har i en granskning kommit fram till att Calmfors i snitt en gång per år i 25 år har förespråkat lägre löner.

– Ekonomerna som intervjuas i Lönesänkarna framstår som medskurkar, förutom institutionens egen Lennart Schön, det är jag stolt över, säger Mats Olsson.

– Sedan 1980-talet har det skett en kraftig förskjutning av fördelningen av värdet av det som produceras, från löner till vinster, säger Lennart Schön, professor i ekonomisk historia, i dokumentären.

Men det är inga konstigheter, tanken har sedan 1980-talet varit att om löneandelen minskar kan näringslivet gå med vinst och kan investera mer. När Alliansen kom till makten var det uppenbart att de tänkte fortsätta på samma spår.

– Det har varit en medveten regeringspolitik, det formulerades redan i första budgetpropositionen, säger Mats Olsson.

– Den populära förklaringen till jobbskatteavdragen är att det får fart på hjulen, det får igång konsumtion. Men det drar samtidigt in konsumtionen. Man drar in på offentlig konsumtion genom omfördelning med hjälp av jobbskatteavdraget. Det har kostat cirka 100 miljarder per år. Inte ens Anders Borg kan hävda att det stimulerar konsumtion.

Mats Olsson berättar om “läckaget”. De som redan har pengar, får mer pengar. Men de spenderar inte. Istället sparar de vad de får eller spenderar pengarna utomlands. Men det stämmer inte överens med teorin som säger att sänkt löneandel ska ge mer utrymme för investeringar, och då skapa mer jobb. Nils Gottfries, som gjorde en utredning åt alliansregeringen, säger i sin rapport att företagen inte tar ut så mycket i vinst om man jämför med löneandelen. Men han får mothugg från både Lennart Schön och Engelbert Stockhammer, professor i nationalekenomi.

– Påståendet är fel, han har använt förlegade data. Löneandelen har förändrats väsentligt, säger Stockhammer i dokumentären.

Eftersom det inte stämmer överens med den teoretiska modell Gottfries använde, har han inte räknat med möjligheten att företag väljer att ta ut större vinster istället för att anställa personal.

– Det är ett exempel på att man antar att världen är som teorin säger snarare än att man undersöker den, säger Lennart Schön.

I dokumentären framhålls det som nyttigt att löneandelen är lägre. Rune Andersson, företagare, påstår att “man kan inte få ett samhälle att fungera med för små inkomstklyftor”.

– Det finns ingen empirisk forskning som styrker det. Farhågan är att samhället inte utvecklas, att det inte lönar sig att utbilda sig och jobba hårt. Det kan vara så att det måste finnas något incitament för att utbilda sig, men det kan också finnas andra incitament, som att man vill ha ett friare och roligare jobb, säger Mats Olsson.

Det finns ett samband mellan ekonomiskt jämlika länder som utvecklas snabbt. I historiska samhällen har man sett att stora löneskillnader har bidragit till att samhället fungerat dåligt. Stora klyftor ger minskad tillit mellan medborgarna.

– Det finns ett klart samband mellan tillit och ekonomisk tillväxt, säger Mats Olsson.

MAts Olsson

Mats Olsson

Det finns en anledning till att det var just England som var först ut i industrialiseringen i slutet på 1700-talet. Eftersom det var ett höglöneland med mer ekonomiskt jämlika löner tjänade många på industrialiseringen. Jämför man med Kina vid samma tid, som länge varit ledande i innovationer, var arbetskraften så billig att man inte behövde gå över till industriell produktion för att det var så få människor som hade inkomster nog att kunna efterfråga det.

Trots vad historien visar, så väljer man ändå att tro på en lägre löneandel som botemedel. I början av 1980-talet fick näringslivet råd att investera till följd av sänkt löneandel, men de gjorde det inte. Och trots sänkta löner försvann jobb i lågkonjunkturen i början av 1990-talet.

Men teorin finns där, och har hållits fast vid ändå. Annie Lööf har propagerat för sänkt lön och säger i dokumentären:

– Det är bättre att människor har ett jobb att gå till, med lite lägre lön, än att inte ha ett jobb alls.

Men facit säger annorlunda. I USA sänktes minimilönerna på 1980-talet. Det skapade en tjänstesektor med mycket låga löner. De kallas för “junk jobs” och kan vara att städa i privata hem eller packa matkassar i butiker. Det är heltidsjobb som inte går att försörja sig på. Det gör att folk blir mer beroende av lån för att överleva. Skuldsättningarna ökar och skapar den bubbla som vi såg brista i USA 2008.

 

Så till den stora frågan: Fungerar det verkligen med sänkt löneandel?

– Nej, svarar Mats Olsson.

Det går inte att svälta sig ur en lågkonjunktur. Enligt keynesianismen, ett begrepp som kommer från ekonomen John Maynard Keynes, är teorin tvärtom mot vad lönesänkarna propagerar. Man ska öka lönerna, stimulera de som är arbetslösa, öka den offentliga konsumtionen. Hans teorier uppkom på 1930-talet under den stora depressionen. Genom räntesänkning och statliga investeringar i infrastruktur skulle man stimulera ekonomin. I en lågkonjunktur ska staten gå minus för att i en högkonjunktur vara mer återhållsam. Keynesianismen var länge ledande inom ekonomisk teori, men på 1980-talet drogs det åt i en mer liberal riktning. Och det gav oss målet om sänkt löneandel.

– Man kan tänka sig att Sverige deltar i ett race mot botten. Man kan vinna kvar industri som annars skulle hamna i låglöneländer, men det är en illusion att Sverige skulle kunna ligga på en så låg lönenivå. Kapitalet kommer alltid hitta ett billigare land att producera i, ingen ekonom med självaktning kan säga att detta är ett race Sverige bör delta i. Man kan inte konkurrera med industrin som går till låglöneländer, säger Mats Olsson.

Sedan 1980-talet har näringslivet och regeringar medvetet sänkt löneandelen. I svensk industri gick löneandelen uppåt under 1900-talet, men sedan 1980-talet har den sjunkit. Runt 2000–2010 låg löneandelen på samma nivå som under första världskriget. Löneandelen har sjunkit, löftet om ökade investeringar och mer jobb infriades inte. Näringslivet har istället plockat ut mer vinst. Så var är vi nu? Vad kan man göra?

– Det krävs facklig kamp och politiska beslut. Istället för skattesänkningar för de som redan har, istället för att dra in pengar från offentliga sektorn ska man satsa pengar i den offentliga sektorn, det ger direkt högre sysselsättning. Hittills med den nya regeringen fortsätter lönesänkarpolitiken, eftersom vi fick en borgerlig budget. Men tack vare att Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste förhandla med Vänsterpartiet, kan vi komma en bra bit på vägen. Det finns hopp, avslutar Mats Olsson.

Text: Malin Håård

Läs mer:

“Bara arbetsgivarna tjänar på låglönekonkurrensen”

Med ena benet i facket och den andra i vänstern