Jonathan Pontén är läkare vid SUS och medlem i Socialistiska läkare. Här är hans tal från manifestationen.

OBS! Det talade ordet gäller!

Vården står idag för en ofattbar utmaning. Att med minskade resurser år efter år, en ökande administration och med en åldrande befolkning, uppnå en förbättrad folkhälsa. Det är egentligen inte riktigt en utmaning, det är en omöjlighet. Vi lever i en tid där sjukvården inte planeras och styrs av personal med kännedom och kunskap från verksamheten och verkligheten, utan av leanstrateger, mellanchefer och tjänstemän, som gör sitt absolut bästa för att sprida myten om att vi som samhälle inte har råd med en sjukvård tillgänglig för alla, oavsett klass. Vi som ett av världens rikaste länder, har inte ens råd att behålla samma vårdnivå som för tio år sedan. Trots fantastiska framsteg i diagnos och åtgärd av stora folksjukdomar som hjärta-kärl, lungsjukdomar och diabetes så kan vi faktiskt inte röntga bort en sviktande hemsituation. Vi kan inte operera bort ålderdom. Det finns inget nytt läkemedel som botar hälsoproblemen som ökande klassklyftor skapar.

På sjukhuset i Lund brottas vi ständigt med problemet vårdplatsbrist. Bristen på sköterskor är ett faktum. Ledningen spelar förvånad över varför det inte går att bemanna våra vårdavdelningar. Vi har ett återkommande problem att helgen närmar sig och vi måste skriva hem en fullbelagd fyrsal. Detta för att avdelningarna inte fått tillåtelse att fast anställa tillräckligt många sköterskor för att kunna bemanna hela veckan. Hur dessa patienter plötsligt blev väldigt mycket friskare inför helgen är en spännande fenomen rent medicinskt.

När effekterna av detta når ledningen i form av långa väntetider på akuten och överbelagda avdelningar så ser man inte till att förbättra arbetsvillkoren. Man anser att detta beror på att våra sköterskor på avdelningar och akuten har en snedvriden bild av vad arbete på ett sjukhus innebär.

Det erbjöds faktiskt nålsättningskurser som lösning på detta och skulden läggs på nyutexaminerade sköterskors falska förhoppningar om arbetsbördan.

Hur kommer det sig då att det är ett så stort tapp på erfaren personal? Har de nytta av en nålsättningskurs? Har inte våra sköterskestudenter fått en väldigt talande bild av verksamheten under sina år som praktiserande på våra stora sjukhus? Man påstår att det inte har något att göra med lön när det är något som påpekas gång efter annan. När problemen till slut är så stora att personal säger upp sig för att slippa känna att man dagligen bryter mot grundläggande vårdetik, då kallas man illojal.

När ska det framgå att våra verksamheter lider av felprioriteringar? Man börjar skära i verksamheter för att få ett incitament att bli mer ekonomiskt effektiva. Jag tycker verkligen att vi ska ha en effektiv verksamhet. Men dagens vård lider av perspektivbrist. Hur ekonomiskt är en missad blodförgiftning? Hur effektivt är en återinläggning dagen efter utskrivning? Hur rimligt är det med en veckas vårdtid som skulle kunnat vara två dagar om det fanns resurser för att sätta in en pacemaker?

Jag vägrar låta min bedömning av vårdbehov påverkas av tillgängligheten på vårdplatser, men personalen på akuten kommer att ha fullt upp med att ta hand om vårkrävande patienter som väntar på avdelning. Det gör att vi inte har tid eller plats att ta hand om nya patienter på akuten och väntetiderna blir långa. Vi kan helt enkelt inte arbeta effektivt och snabbt bedöma och behandla patienter som skulle kunnat gå hem, för vi tvingas utföra avdelningsarbete på akuten, något som var extremläge förr, men som nu händer varje vecka. På vårt intranät skrev man att effekterna av bemanningsproblemen under sommaren inte blev så stora. Detta var bara för att vi redan under våren gick på knäna, den bemanning som tidigare tillhörde problemen under semestertider är numera normaltillståndet.

Vi måste ha resurser för att ta hand om alla. Även de som inte har förmåga att välja rätt vårdentreprenör i ett oöverskådligt system. Vi måste ta tillbaka kontrollen över välfärden under 1900-talet byggde det samhälle vi lever i idag.

Det här är inte något som snabbt går att förändra. Det är en stor koloss som behöver byta fokus och synsätt på vad som är målet. Vi är inte en fabrik som levererar tjänster till kunder. Patienter inom vården ska inte kallas kunder. För det är inte patienten på vårdcentralen/sjukhuset som är kund. Det är det svenska folket som med sina skattepengar köper folkhälsa. Om vi för våra pengar istället för god folkhälsa, får överetablerade vårdcentraler i socioekonomiskt starka stadsdelar och vinstuttag istället för återinvesteringar i verksamheten. Då måste vi säga ifrån. Det är därför vi är här idag. För vi tror på en starkare välfärd som grundbulten i att förbättra Sverige. Det är välfärden som kan stödja den med sviktande hemsituation, det är välfärden som tar hand om våra äldre. Och det är en stark gemensamt finansierad välfärd som är den enda medicin som kan råda bot på våra ökande klassklyftor.

Jonathan Pontén, 6 december 2014

Läs mer: