Limhamn i dag – en stadsdel för medel- och lägre överklass….. så är det i stort. Men inte helt. Limhamn har starka traditioner som ett område där arbetare och fiskare bodde. Många äldre av dem och deras barn bor fortfarande kvar. Det är de som skapar Limhamns-känslan.

Allt kring ”Cementan” – det enorma dagbrottet, järnvägen, silona och utskeppningen – gav arbetsplatser. Den skånska cementindustrins baroner var arbetarutsugare. Arbetare, fackföreningarna, många självständiga men fattiga fiskare skapade de starka arbetartraditioner Limhamn har i bakfickan i dag.

På 30-talet fylldes Limhamns gator och torg även av rasister, nazister. Då fanns överallt i Sverige människor som på olika sätt reagerade mot nazismen och rubriken ovan – SLAGET PÅ LIMHAMNS TORG – är taget ur en polisrapport efter oroligheterna som uppstod när nassarna (det så kallade Nationalsocialistiska Arbetarpartiet) hade möte på Limhamns torg den 11 juli 1933.

Vi kan i Limhamns Museiförenings årsbok Limhamnia 2005 läsa en skildring av vad som då hände.

På kvällen den 11 juli 1933 hade runt tvåtusen limhamnsbor samlats på torget för att beskåda nazistledaren, långt ifrån alla var sympatisörer, utan ”hade kommit dit för att visa att de inte delade nazisternas åsikter”.

Mötet övervakades av polis från Limhamns vaktdistrikt med hjälp av ridande poliser från Malmö.

Skrattsalva mötte nasseledare

Tidningen Arbetet gav följande beskrivning av nasseledarens ankomst: ”Han anlände i bil, till vilken var kopplad en flakvagn av den sort som slaktare plägar slakta svin och får på. På flaket satt ett antal uniformerade nassar”

De uniformerade ynglingarna bildade sedan häck kring ledaren, gjorde nazihälsning och skrek ”Hell!”, varvid det – enligt tidningsreferatet – bröt ut en ”enhällig skrattsalva”. Sedan hördes ropet skalla ”Röd Front” från den grupp av kommunister som samlats.

Överkonstapeln gick då fram till gruppen och uppmanade dem att vara tysta. Sedan drev polisen folk bakåt och bildade en bred gata mellan nassetalaren och publiken. Småpojkarna visslade, och folk började gå från torget. Då kom plötsligt ridande poliser och började vilt slå omkring sig med piskorna.

Tidningen vittnar dagen efter om rena jakten på limhamnsbor, polisen trängde ända in på gårdarna och misshandlade folk och tre fackliga aktivister i Röd Front gruppen greps för ”motstånd”. Det provocerande var – då – att folk skrattade, visslade och så förlöjligade nassebossen redan innan han ens hann börja tala. När han gjorde det gick kommandot ”Nu går vi” – man vända nazisterna ryggen och utrymde torget.

Enligt polisrapporten greps fosfatarbetaren Grip och träarbetaren Borglin ”för att de sjungit Internationalen och inte lytt polisens uppmaning att vara tyst”. Den tredje greps för att han ropat ”Fy! Fy!” vilket ”stört talaren och väckt allmän förargelse”.

Fortsatt kamp mot nazismen

Tre dagar senare höll samma nazister möte på Davidhalls torg – lika ovälkomna. En stor del av de trehundra åhörarna började direkt sjunga Internationalen.

Malmös fackliga centralorganisation FCO (LO-sektionens föregångare) uppmanade då folk att låta nazisterna tala ”för gatstenar och tomma torg”.

På ett annat nassemöte demonstrerade arbetarna genom att ”moona” – vända ryggen till och visa rumpan.

Om de anhållna fackliga aktivisterna vet man att de fortsatte sin kamp mot nazismen genom att under andra världskriget upplåta sina hem som smugglingscentral för flyktingar från det ockuperade Danmark.