Att bomba ett av världens fattigaste länder är ingen feministisk strategi. Nalin Pekgul och Carina Hägg (s) menar att vi ska ha stridande trupp i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Att använda kvinnorna som argument för krig är ingen ny retorik, vi känner igen den från gamla tiders kolonialherrar som menade att ”vi måste rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen”. Att framställa de Afghanska kvinnorna som offer, några som behöver räddas av oss de västerländska (överlägsna?) och att militär stridande trupp skulle vara lösningen blir än mer fel när man lyssnar till de afghanska kvinnornas egna tankar och erfarenheter.

Redan när Sverige beslutade att skicka soldater till Afghanistan handlade en del av diskussionen om att ”hjälpa de afghanska kvinnorna” och bilder av kvinnor i burka var frekvent förekommande i media och visades upp som ett bevis för att det var berättigat att skicka trupp till Afghanistan. Det talades mycket om och för de afghanska kvinnorna, men nästan aldrig med. De få röster från Afghanistans kvinnor som trots allt nådde väst handlade aldrig om burkan utan om förstörd infrastruktur, svält och misär som kom i krigets fotspår.

Den Afghanska kvinnoorganisationen RAWA påpekade redan 2002 att 50 000 civila dött av svält och misär i flykt undan bombningarna. Redan för åtta år sedan protesterade de afghanska kvinnorna mot krig och ockupation och mot kvinnoförtryck – en kamp som de fortfarande aktivt för. De protesterar mot de övergrepp som den amerikanska ockupationsstyrkan gör mot befolkningen i Afghanistan. Sverige är en del av denna ockupationsstyrka. Sverige är med i ISAF, ISAF leds sedan 2003 av Nato. Nato samarbetar med den amerikanska folkrättsvidriga angreppsstyrkan OEF. Sverige är med och bombar civilbefolkningen i Afghanistan.Väst har historiskt, och än idag, ofta använt en retorik som går ut på att vi ska ”rädda den bruna kvinnan från den bruna mannen” och som ignorerar det faktum att dessa kvinnor inte är passiva offer utan att de också bedriver politisk kamp och arbetar för sina rättigheter.

Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte blivit bättre av krig och ockupation. Det här har också konstaterats av svenska UD, I Country strategy for Afghanistan 2002-2004 konstateras att talibanernas fall inte påverkat kvinnornas situation i någon större omfattning. De skriver att situationen för kvinnor på den afghanska landsbygden inte har förbättrats av att talibanerna lämnat makten.Att detta konstaterades i en strategiplan som antogs i början av januari 2002 hindrar dock inte att kvinnorna även fortsättningsvis används som retoriska argument för krig. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen senare samma år sa Anna Lindh (s), dåvarande utrikesminister, (man får väl förutsätta att hon läst UD:s strategiplan)

… de senaste månaderna har mycket hänt och vi nås nu av helt andra bilder. Vi ser kvinnor som kastar burqan /…/ vi ser ynglingar som för första gången får avgöra själva om de ska raka sig eller ej /…/ nu finns äntligen, efter årtionden av krig och förtryck, hopp om demokrati och varaktig fred.

Sverige befinner sig inte i Afghanistan för de afghanska kvinnornas skull. Vi kanske befinner oss där för att vi har övergett svensk neutralitet och helt ställer upp på en amerikansk utrikespolitik, vi kanske befinner oss i Afghanistan för att det är bra för svensk vapenexport, som för tillfället går på högvarv. Vi kanske befinner oss där för att det finns någon som tycker att man bör detta när FN är inblandade, även om trupperna i detta fall styrs av USA. Men vi befinner oss verkligen inte där för kvinnornas skull.

Pekgul och Hägg lyfter också, liksom Anna Lind, fram burkan och de afghanska kvinnornas utseende som mått på hur ”fria” de är. Ju mer ”västerländska” de afghanska kvinnorna ser ut desto mindre förtryckta anser vi i väst dem vara.

När man går igenom den svenska debatten om kvinnorna i Afghanistan ser man ständigt hur svenska politiker och journalister lyfter upp burkan och ”kastandet” av den som beviset på kvinnornas frigörelse. Det är inte någon av de afghanska kvinnorna som intervjuas som själva lyfter fram burkan – eller friheten från den – som ett centralt eller viktigt krav. Sima Samar som utsågs till kvinnominister i Afghanistan i december 2001 menar att slängandet av burkan riskerar att bli en tom gest. (Noteras kan att det är väldigt få inhemska afghanska kvinnor som efter ockupationen sitter på positioner i Afghanistan, istället är det kvinnor som kommit från andra länder, utlandsafghaner, som tagit plats i parlamentet).

Jag tror att den svenska fixeringen vid burkan kan tolkas på olika sätt, dels som ett sätt att visa på förtryck och på det ”lyckade” med invasionen, dels som ett sätt att bekräfta den egna svenska identiteten och jämställdheten. Framställningen och studierna av kvinnorna i tredje världen har ofta haft funktionen att definiera västerländska kvinnornas egna identiteter. När kvinnorna i Afghanistan framställs som fria påpekas likheterna med oss, att de följer mallen för västerländsk kvinnlighet; tajta byxor, nagellack, högklackat, smink etc. Förtrycket däremot symboliseras med olikheter, där i synnerhet burkan blir central i utpekandet av det annorlunda, de ”andra”. När de afghanska kvinnorna framställs som förtryckta framställs de väldigt olika oss i Sverige. När de framställs som fria poängteras likheterna. Debatten om kvinnorna i Afghanistan handlar inte om kvinnorna i Afghanistan, utan om oss, om vår självbild och om vår havererade utrikespolitik.

Emellanåt blossar debatten om kvinnorna i Afghanistan upp i Sverige och det argumenteras för hur vi ska ”hjälpa dem”. Sverige framhåller ofta sig själv som jämställdhetsexperten, vi är de som ska lära ”de andra” hur det ska vara. ”De andra”, de med burkan, de förtryckta och utan egen handlingskraft, de vi ska nå med kvinnliga soldater samt genom jämställdhetsrådgivare och bomber, för dem förstör vi infrastrukturen, för dem skjuter soldater civila, för dem bombar vi ett av världens fattigaste länder.

Ändå verkar en del fortfarande tro att vi är där för kvinnornas skull.

Sverige deltar i krig. Vi har skickat trupper till Afghanistan, trupper som styrs av Nato. Vi deltar i USA: s krig mot terrorismen, med kvinnofrigörelse som förtecken. Situationen för kvinnorna i Afghanistan har inte förändrats. Har vi köpt en förändrad utrikespolitik som göms bakom retorik om terrorismbekämpning och feminism? Om inte, borde kraven på truppernas hemtagande från Afghanistan resas från betydligt fler än vad som är fallet idag.

Martina Nilsson (v)