Regeringen har presenterat en rapport om radikaliseringen i Rosengård. Rapporten var osaklig och ett försök till att svartmåla svenska förorter, skriver Kalle Larsson (V).

Förra veckan presenterade regeringen en rapport om radikaliseringen i Rosengård som rönt stor uppmärksamhet. Rapporten var beställd från Försvarshögskolan som ett led i regeringens arbete med att "analysera utvecklingen när det gäller antidemokratiska krafter i samhället".

Regeringens omtanke har varit att understryka "den svenska värdegrunden" och att ringa in de "hotbilder" som finns i svenska förorter. Rosengård har valts ut som ett pilotfall.

Den kritik som riktats mot rapporten, som bland annat gällt bristande underlag, osaklighet och det faktum att relevant källmaterial förstörts, har rapportförfattarna avfärdat med att den inte är vetenskaplig utan politisk. Det är ett i sig makabert försök till undanmanöver med tanke på det i allra högsta grad politiserade fotarbete de själva utför.

Det må vara hänt. Det största ansvaret är inte deras. Det är regeringens. För som man ropar får man svar. Beställer man en rapport av terroristforskare om omfattningen av radikalisering i ett bostadsområde och med följdfrågor som endast kopplade till detta, så är det svar på detta man får.

Det är heller ingen tillfällighet att det ansvarig minister Nyamko Sabuni efterfrågar som lösningen på problemen i Rosengård handlar om "svenska värderingar" och fler poliser.

Hade regeringen istället velat veta vad som krävs för att befolkningen i Rosengård ska känna delaktighet i samhället, hur de ska få jobb, inflytande och värdiga bostäder är det helt andra frågor som måste ställas. Det vet Sabuni. Men hon ställer de frågor hon gör för hon vet redan vilka svar hon vill ha.

Låt det stå klart att ingen tjänar något på att dölja att det finns problem i Rosengård. Tvärtom måste omfattande insatser sättas in också i Rosengård exempelvis för att bryta kvinnodiskriminering och ge kvinnor rätten till sin egen försörjning och självständighet.

Men det är inte Sabunis intresse, bara hennes svepskäl. Genom att blåsa upp och kraftigt överdriva hotbilder från våldsförhärligande muslimer, och på detta sätt försöka piska upp stämningen, använder Sabuni ett känt grepp som redan fått förödande konsekvenser i hela världen.

Nidbilden av muslimer som ociviliserade fanatiker idag används flitigt för att skyla över inskränkningar av människliga rättigheter och legitimera övergrepp.

Istället för att tala om de reformer som är nödvändiga och akuta för att rätten till arbete, värdiga bostäder och fullvärdiga livsmöjligheter ska kunna omfatta alla, väljer ministern att skuldbelägga och stigmatisera hela befolkningen i Rosengård såväl som i alla andra invandrartäta förorter och ytterområden i Sverige.

Denna utveckling har medfört en djupt rotad känsla av förtryck och stigmatisering hos många muslimer och personer med utländsk bakgrund i övrigt.

Många människor känner sig chanslöst utestängda och uppfattar sin situation som hopplös. Utan verklig makt och inflytande i samhället skapas en desperation och frustration som kan vara svårsläckt.

Människors livsvillkor kommer inte att förbättras genom fler poliser, kartläggning av potentiella terrorister eller ens genom välmenande brottsförebyggande insatser. Det räcker inte ens med en ny regering, om någon nu skulle tro det.

Det krävs mer än så. Det är hög tid att upprusta landets förorter så att människor får värdiga och goda bostäder och tillgång till service och välfärd på samma villkor som alla andra.

Det är dags att satsa på full sysselsättning och allas rätt till en likvärdig skola för likvärdiga framtidsmöjligheter. Dags för en ny politik.

Kalle LarssonRiksdagsledamot